Post Format

I nådens år 1998

I söndags skrev jag ett inlägg om att det var dags för nya friska tag för min risiga kropp. iPet påpekade så i en kommentar att den visan har folk i min närhet allt hört förut, och hänvisade till en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning på det glada 90-talet. Och som vanligt har han ju så rätt (och ett läskigt oförstört minne). Efter lite grävande i mitt textarkiv hittade jag den till och med. Och vem är jag att förvägra er bevis på att jag är en enda stor repig skiva?

I en månad har jag tänkt köpa ett gymkort. Det hör den nya terminen till att inbilla sig att just i höst ska det ske. Varje kväll har jag nannat mig till sömns med förhoppning om att jag imorgon ska starta det nya livet. Jag ska börja löpträna, åka mer inlines, kanske börja spela innebandy och dessutom skaffa en squashtid. Om morgnarna ska jag äta mer fibrer, kanske gröt eller åtminstone någon hälsofil med krossat knäckebröd i tillsammans med ett stärkande glas apelsinjuice och en frukt. På smörgåsen ska ligga en mager ostskiva och en bit paprika. Jag har bestämt mig för att äta på mer regelbundna tider, att inte småäta mellan målen och dessutom att köpa vitaminer. Jag har påmint mig om att jag måste börja äta järntillskott eftersom jag är vegetarian. Jag har tänkt alla dessa tankar, och somnat leende. Imorgon ska allt bli annorlunda.

När morgonen kommer vet vi alla vad som händer. Det som verkat så bra kvällen innan ter sig inte alls lika rosenrött när väckarklockan obevekligt gör sig påmind. Det är så mycket enklare att äta rostbröd och té än att koka gröt. Vitaminer är dyrt och dessutom påstås det att té neutraliserar effekten av dem. Paprika har jag aldrig varit särskilt förtjust i och järntillskott smakar blod. Gymkort har jag inte råd med. Inte om jag vill gå på något av Uppsalas flashiga gym åtminstone. Jag vill inte betala 400 kr i månaden för att trängas med en massa människor som ger mig dåligt samvete bara genom att finnas runtom mig med sina vältränade kroppar. Dessutom måste man köpa en ny garderob för att komma in, eftersom det är mer eller mindre dresscode som gäller. Svettis är visserligen billigt och oglamoröst, men det är trångt och det är knappast så att deras digra utbud av gympapass är något positivt för en pojke utan koordinationsförmåga. Sällan har jag skämts så mycket som då jag på ett av mina få besök där lockades in i gymnastiksalen och hamnade mitt i ett aerobicspass. Efter tio minuter smög jag skamset därifrån med söndersprängda lungor efter att inte lyckats göra en enda rörelse i rätt takt.

Istället för att göra något så klagar jag inför min omgivning på att jag är tjock, vilket väcker anstöt. Dels menar folk att jag inte alls är ett endaste dugg tjock, och att jag därför förringar de verkligt tjocka människornas problem. Det andra skälet har med kön att göra. Det är endast flickor förunnat att stirra sig anorektiska på trådsmala och vältränade fotomodeller. Att en pojke på 23 år också kan bli ett offer för samhällets skeva värderingar respekterar de inte. Att jag öppet deklarerar min fascination inför den ouppnåeliga tvättbrädan föraktas.

Så jag lider i min ensamhet och biter ihop. Men imorgon ska allt förändras. Då ska jag köpa ett gymkort.

Publicerad i UNT september 1998

Vad kan man då dra för slutsatser av den här texten förutom att jag aldrig skulle ha satt mitt namn under den år 2006? Tja, inte så där jättemånga kanske, mer än att min privatekonomi uppenbarligen förbättrats eftersom jag i flera år betalade 525 kronor i månaden för ett Sats-kort innan jag nyligen blev Friskis-människa, samt att det väl i dag faktiskt ändå finns något som heter manlig anorexi? Och jo – en annan sak slog mig: En del har påpekat att det känns lite osunt att den 26-åriga tjejen i Dannyboy & kärleken genomgående kallas för flickan. I boken förklarar huvudpersonen det med att han själv, trots sina 27 år, ser sig som en pojke. Och i ljuset av att jag uppenbarligen kallade mig själv just detta vid 23,5 – jo, jag var nog fortfarande en pojke vid 27.

I dag då? Tja, jag har väl åtminstone vuxit till mig så pass att jag är en kille.

3 kommentarer

  1. Jag har betalat 200 :- i månaden för ett gymkort jag vägrar använda.
    Princip.
    ”Jag måste ingenting.”
    Muhahahaha!
    Eller nåt.

    Reply
  2. "Kompisen" som skrev

    26/09/2006 @ 12:21

    Jag tycker att den är sorglig. Alltså att man blir ledsen av att läsa den. Lika ledsen som när man läser om tjejer/flickor/whatever som skriver så. Speciellt om det är såna man bryr sig om. Det här sitter i din skalle.

    Reply
  3. Jo, det är klart att det är ett sorgligt ämne, ingen tvekan, men jag tror inte man ska läsa för mycket in i krönikan när det gäller mig själv. Vid tillfället när den skrevs jobbade jag minst 60 timmar i veckan på Kalmar nation som andre kurator (ekonomichef), drack sprit fyra-fem kvällar i veckan på alla sabla nationsmiddagar man skulle representera på och rörde mig mellan hemmet och arbetsstolen ungefär. Klart jag blev lite lätt plufsig och kände ett behov av att träna (men fallerade…). Jag har ju inte de där problemen på riktigt. Det var därför jag skrev att jag inte skulle ha velat skriva under på krönikan i dag – jag tycker att det var rätt respektlöst av mig att skriva så där när det faktiskt finns människor som har riktiga problem med sakerna jag skriver om.

    Reply

Lämna ett svar till "Kompisen" som skrev Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.