Post Format

Varför bloggar inte alla författare?

Jag vet inte om vi gav något direkt uttömmande svar på den frågan i veckans DJtv, men jag har hur som helst funderat vidare sedan vi spelade in i söndags kväll.

Om man som författare har en blogg där man verkligen skriver om sitt skrivande innebär det att man öppnar upp författarrollen på ett sätt som för bara några år sedan var närmast okänt. Jag säger inte att konversationer om pågående skrivprojekt inte existerade innan det gick att registrera en wordpressblogg på två minuter, men bloggen förändrar förutsättningarna för den typen av samtal på ett drastiskt sätt. Skillnaden ligger i hur internet fungerar. Du pratar inte längre bara med din skrivarcirkel eller ditt vanliga läsbollplank. Alla får komma till tals. Även de mest okunniga tillåts ha en åsikt om vad du sysslar med.

Internets inbjudande natur är i grunden en fantastisk utveckling som jag applåderar. Men det är också en utveckling som är extremt läskig för mig som författare. Jag har en idé om vad jag vill säga, och besitter åtminstone en någorlunda klar bild av hur jag vill säga det. Att då vem som helst ska kunna komma och säga nej nej nej, du borde göra så här istället är en tanke som gör mig väldigt nervös. Komma här och ha åsikter om mitt skrivande liksom? Innan det ens är klart? Tror inte det vad. Vem är du ens som tror att du är så jävla smart?

Jag tror det där är en ryggmärgsreflex hos många författare. Det är läskigt att möta publikens åsikter även efteråt, men då är det ju redan gjort liksom, boken är tryckt och det är en aning för sent att drabbas av tvivel. Men om jag publicerar ett blogginlägg med första stycket i min kommande roman, och det inkommer sju kommentarer varav fem är positiva, ett är svalt och ett lyder fy fan vilken jävla nolla du är, ja då börjar jag troligen fila på det där stycket igen, det går ju säkert att göra bättre på något sätt.

Ger jag mig ut på internet kontrollerar jag inte längre under vilka former jag tar emot åsikter om mitt skapande. Bara genom att ha en sajt inbjuder jag folk till att kommunicera med mig. Det är inget som är unikt just för författare, men det är ett yrke/kall/hantverk/tidsfördriv som tidigare oftast varit en ytterst privat syssla under tillblivelseprocessen.

Jag är inte ens säker på att det är en särskilt god idé att blogga om sitt författande på det sättet. Att bjuda in läsare för att på något sätt gemensamt knåda fram berättelsen, låta skeendet styras genom en sorts kommentarskonsensus eller omröstningar låter kanske som en intressant tanke, men frågan är om resultatet skulle bli särskilt spännande.

Men att ett förlag på jakt efter nästa megasäljare skulle anlita en författare för att göra något sådant känns inte helt omöjligt. Testvisningar av långfilmer där publiken efteråt får fylla i uttömmande formulär om vad de gillade och inte gillade är ju mer eller mindre legio, med syfte att via omklippningar och tagningar av nya scener få fram en så inkomstbringande film som möjligt. Och cynikern i mig säger att skillnaden mellan bok- och filmbransch blir mindre för var dag som går.

Men varför ska då en författare blogga om sitt skrivande?

För att kommunicera med sina läsare. Det må låta motsägelsefullt med tanke på vad jag skrivit ovan, men jag tror att öppenhet och dialog om skrivandeprocessen är till nytta både för författaren och publiken. För man behöver inte skriva om vad man skriver, inte på det sättet. Jag har visserligen låtit den här bloggen domineras av andrameningen i min tagline på sistone, men jag har ändå skrivit en hel del om mitt skrivande här i mina dagar, och jag tror egentligen aldrig att jag ens nämnt vad min andra roman handlar om. Inte på riktigt. Det har gått bra ändå, inbillar jag mig.

Och jag vet att åtminstone jag har berikats av den här bloggen, och att mitt liv har förändrats till följd av den.

Det räcker för mig.

7 kommentarer

  1. Jag tycker att du är inne på något otroligt intressant här i anknytning till upplösningen av den romantiska idén om det ensamma geniet. Hittills sker den där samverkan kanske mer i intellektuella sammanhang, att man poolar sina hjärnor och lånar av varann tills man inte vet vem som började, men det borde inte alls vara omöjligt i mer konstnärligt skrivande heller.

    Jag måste återkomma till det här.

    Reply
  2. Att bloggen varit till personlig glädje och stimulans för dig tycker jag är helt rimligt. Men har den haft någon mer konkret betydelse för ditt författande? (Förutom att du skrivit typ tio gånger mer här än på manuset. Blink.)

    Jag känner själv att jag blir mindre och mindre intresserad av vad romaner handlar om. Det viktiga är stilen, tilltalet, temperamentet. Berättelsen är i bästa fall originell, men hur den berättas kan vara unikt. Den förra kan kanske ha en del att vinna på en kollektiv process, men jag är mindre säker på att så är fallet med den senare.

    (För egen del skriver jag i första, andra och tredje hand för mig själv. Jag utgår från att högst en handfull läsare sedan får ut något av det. Och det är mer än nog.)

    Jens Liljestrand hade för övrigt en sympatisk gästblogg på Bokcirklar, där han i varje inlägg ställde direkta frågor till läsarna. Det genererade många rätt seriösa svar och i någon mån ett samtal.

    Reply
  3. Som exemplet med att visa en film för en testpublik och utifrån det redigera för att filmen ska bli så inkomstbringande som möjligt. Har inte konsten försvunnit då, någonstans i periferin?

    Skriver du för att det ska bringa slantar på ditt konto, eller vad är det som driver dig? Varför vill du att din story ska läsas av andra?

    Och att låta sina fans/bloggläsare ta del av ens skrivande, för att anpassa sig? Vilket leder till att man som sagt inte alls skriver såsom man förmodligen tänkt från allra första början.

    Men inte sagt att man inte ska restas lite. Släppa en teaser. Hehe.

    Men seriöst? Om jag målar en tavla, inte gör jag det för att sälja den så dyrt som möjligt…

    Men det verkar ha gått mången förbi. Nu kanske jag är fördomsfull, men de som av någon anledning spottar ut en roman per år bara för att spotta ut något överhuvudtaget och där den senaste storyn inte skiljer sig nämnvärt från den förra… handlar det då inte enbart om pengar?

    Rätt mig gärna om jag har fel.

    Reply
  4. Isobel: Absolut finns det intressanta aspekter i det och det går säkert att få fram coola resultat genom att jobba med interaktion, men jag tror att man måste “tänka om” i hur man definierar sig själv och sitt skrivande innan man börjar med ett sånt upplägg i sånt fall. Och jag tror att väldigt många skrivande människor är rädda för att göra det (jag är själv inte helt orädd för det), och kanske också känner att det blir ett sorts tvång att göra det, vilket gör att de sparkar bakut och bara blir arga på hela det där jäkla internet istället.

    iPet: Jag tycker det är svårt att veta var min personliga glädje och stimulans slutar och var mitt författarjag tar vid – jag lever ju större delen av mitt liv framför en uppkopplad dator på ett eller annat sätt – men jag tror också att mitt skrivande har ändrats på konkreta sätt av bloggen. Bland annat känner jag att mitt språk förändrats till viss del, inspirerat av de där minnesjunkieinläggen jag omedvetet arbetade fram en form för här i bloggen främst under 2007. Tror jag har skrivit om det här i bloggen någon gång också. Men det är mer en känsla än något jag verkligen kan sätta fingret på.

    Och när det gäller det här med att jag lägger ner mycket mer tid på att skriva i bloggen än på att romanskriva så är det visserligen helt sant, men det är också sant att det inte tog mig längre tid att skriva roman två än roman ett, så bloggskrivartiden har inkräktat på annat. Främst tror jag att det är mitt tv-serietittande som tagit rejält med stryk.

    Jenny: Visst tror jag att det till stor del handlar om pengar för sådana författare. Men jag tror också att det är så att de författare som levererar en bok om året, de har författandet som sitt heltidsyrke, och måste då mycket mer anpassa sig till marknadens regler för att få tjäna sitt uppehälle. Själv hyser jag inga som helst illusioner om att kunna leva på mitt författande, så jag är rätt nöjd med att få ur mig en roman var … låt oss säga tredje år, och ha det som en inspirerande bisyssla. Vilket alltså ger effekten att nej, jag är inte nöjd med att det nu gått mer än fyra år sedan min första roman kom ut.

    Reply
  5. Det är ju exakt dom författarna som skulle kunna nöja sig med en roman vart fjärde år och låta oss andra tränga före i kön… Hehe. Men återigen, jag tycker det är fel att skriva för pengarnas skull, ändock är det inte fel att låta författare drivas av önskan att vilja leva på sitt författarskap. Men det ska inte vara målet, utan belöningen för lång och trogen tjänst.

    Jag minns. På åttiotalet när gruppen Europe “råkade” säga i en intervju att dom bara turnerade och spelade för att tjäna pengar och inte för något annat… då är man lite fel ute tycker jag.

    Med tanke på hur sjukt mycket annat du verkar ha i görningen så spelar det väl ingen roll om det dröjer ett tag till innan bok nr 2 kommer ut. Känn absolut ingen stress… Men vi vill läsa snart, du är medveten om det va? Hehe

    Reply
  6. Jag har inga som helst problem med författare som skriver enbart för att tjäna pengar, eller människor i andra yrken som gör detsamma heller för den delen. Det finns ju uppenbarligen en stor marknad för den typen av böcker, och att då inte utnyttja det är ju bara dumt. Att jag sedan personligen skulle finna det dödligt tråkigt att arbeta på det sättet är en annan femma.

    Reply
  7. Pingback: Daniel Åberg » Författarbloggen och jag

Kommentera

Markerade fält är obligatoriska *.