Post Format

Varför bloggar inte alla författare?

Jag vet inte om vi gav något direkt uttömmande svar på den frågan i veckans DJtv, men jag har hur som helst funderat vidare sedan vi spelade in i söndags kväll.

Om man som författare har en blogg där man verkligen skriver om sitt skrivande innebär det att man öppnar upp författarrollen på ett sätt som för bara några år sedan var närmast okänt. Jag säger inte att konversationer om pågående skrivprojekt inte existerade innan det gick att registrera en wordpressblogg på två minuter, men bloggen förändrar förutsättningarna för den typen av samtal på ett drastiskt sätt. Skillnaden ligger i hur internet fungerar. Du pratar inte längre bara med din skrivarcirkel eller ditt vanliga läsbollplank. Alla får komma till tals. Även de mest okunniga tillåts ha en åsikt om vad du sysslar med.

Internets inbjudande natur är i grunden en fantastisk utveckling som jag applåderar. Men det är också en utveckling som är extremt läskig för mig som författare. Jag har en idé om vad jag vill säga, och besitter åtminstone en någorlunda klar bild av hur jag vill säga det. Att då vem som helst ska kunna komma och säga nej nej nej, du borde göra så här istället är en tanke som gör mig väldigt nervös. Komma här och ha åsikter om mitt skrivande liksom? Innan det ens är klart? Tror inte det vad. Vem är du ens som tror att du är så jävla smart?

Jag tror det där är en ryggmärgsreflex hos många författare. Det är läskigt att möta publikens åsikter även efteråt, men då är det ju redan gjort liksom, boken är tryckt och det är en aning för sent att drabbas av tvivel. Men om jag publicerar ett blogginlägg med första stycket i min kommande roman, och det inkommer sju kommentarer varav fem är positiva, ett är svalt och ett lyder fy fan vilken jävla nolla du är, ja då börjar jag troligen fila på det där stycket igen, det går ju säkert att göra bättre på något sätt.

Ger jag mig ut på internet kontrollerar jag inte längre under vilka former jag tar emot åsikter om mitt skapande. Bara genom att ha en sajt inbjuder jag folk till att kommunicera med mig. Det är inget som är unikt just för författare, men det är ett yrke/kall/hantverk/tidsfördriv som tidigare oftast varit en ytterst privat syssla under tillblivelseprocessen.

Jag är inte ens säker på att det är en särskilt god idé att blogga om sitt författande på det sättet. Att bjuda in läsare för att på något sätt gemensamt knåda fram berättelsen, låta skeendet styras genom en sorts kommentarskonsensus eller omröstningar låter kanske som en intressant tanke, men frågan är om resultatet skulle bli särskilt spännande.

Men att ett förlag på jakt efter nästa megasäljare skulle anlita en författare för att göra något sådant känns inte helt omöjligt. Testvisningar av långfilmer där publiken efteråt får fylla i uttömmande formulär om vad de gillade och inte gillade är ju mer eller mindre legio, med syfte att via omklippningar och tagningar av nya scener få fram en så inkomstbringande film som möjligt. Och cynikern i mig säger att skillnaden mellan bok- och filmbransch blir mindre för var dag som går.

Men varför ska då en författare blogga om sitt skrivande?

För att kommunicera med sina läsare. Det må låta motsägelsefullt med tanke på vad jag skrivit ovan, men jag tror att öppenhet och dialog om skrivandeprocessen är till nytta både för författaren och publiken. För man behöver inte skriva om vad man skriver, inte på det sättet. Jag har visserligen låtit den här bloggen domineras av andrameningen i min tagline på sistone, men jag har ändå skrivit en hel del om mitt skrivande här i mina dagar, och jag tror egentligen aldrig att jag ens nämnt vad min andra roman handlar om. Inte på riktigt. Det har gått bra ändå, inbillar jag mig.

Och jag vet att åtminstone jag har berikats av den här bloggen, och att mitt liv har förändrats till följd av den.

Det räcker för mig.

7 kommentarer

  1. Pingback: Daniel Åberg » Författarbloggen och jag

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.