Post Format

Unni Drougge och recensionerna

Unni Drougge bloggade i helgen om hur hennes nya roman “Bluffen” tagits emot i media. Eller rättare sagt, hur den inte tagits emot i media. För trots att hon är en av Sveriges mest kända författarpersonligheter, och trots att den tänkta deckartrilogin ges ut på det finlitterära förlaget Modernista, så har boken passerat riksmediernas recensionsavdelningar i Stockholm med tystnad. Inget i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, SVT:s morgonsoffa eller SR:s “Kulturnytt”. Nada.

Så som Unni Drougge beskriver det i inlägget verkar det närmast ha gått ut påbud inom redaktionerna att boken inte ska uppmärksammas på grund av att den är obekväm och bråkar med fel kulturpampar. Som (visserligen föräldraledig) journalist på en av landets genomslagsmässigt viktigare kultur- och nöjesredaktioner har jag i och för sig svårt att svälja sådana påståenden eftersom jag inte riktigt kan se hur en dylik nedtystning ser ut rent praktiskt – journalister brukar inte uppskatta påtryckningar vare sig i riktningen du måste skriva om det här eller du får inte skriva om det här – men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att avsaknaden av uppmärksamhet i huvudstaden är väldigt märklig. Särskilt med tanke på att de dagstidningar som brukar räknas till riksmedier utanför Stockholm – Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan – båda har recenserat.

Kanske beror det på att boken inte är något vidare, recensionerna jag länkar till ovan är ju inte direkt himlastormande? Tja, visst skulle det väl kunna vara så, men det publiceras nästan dagligen ljumma recensioner av böcker skrivna av författare av betydligt mindre allmänt intresse än Unni Drougge, så en sådan förklaring håller inte. Och i en krönika som publicerades några veckor före utgivningen kallade DN:s litteraturredaktör Jonas Thente faktiskt “Bluffen” för intelligent och värd att tänka flera varv kring samt en skicklig sammanfattning av det senaste decenniets litterära Sverige, vilket ju faktiskt inte låter så tokigt. Man skulle ju kunna förledas tro att en bok som omnämns på ett sådant sätt av en tidnings litteraturredaktör kanske skulle komma att recenseras när det blev dags. Men nej, inte den här gången.

Hur som helst. Jag tycker nog att faktumet att Unni Drougge skriver om det här – vilket i sig tyvärr är tabu för en författare som vill bli tagen på allvar – gör att ämnet bör uppmärksammas av oberoende part. Vad säger ni Svensk Bokhandel, dags att ringa runt och ställa kulturredaktörerna några frågor kring hur de resonerat?

Eh.

Ja. Där kom jag visst själv med en subtil påtryckning till en tidningsredaktion. Bra där.

——

Uppdatering tisdag: Tydligen så ska “Bluffen” ha recenserats i Aftonbladet, trots att jag skriver motsatsen i inlägget. Den finns dock inte utlagd bland deras recensioner på nätet, därför hittade varken jag eller Google den.

4 kommentarer

  1. En inte så liten del av problemet ligger hos förlaget, Modernista. Jag har i princip givit upp om dem. Det kan dröja veckor innan man får svar på de enklaste frågor, vilka recensionsböcker som kommer när (om de ens kommer) är helt oförutsägbart. Någon insäljning är det inte tal om. (Drougges bok recenseras dock i VI:s decembernummer, utan att jag varken hotats eller lovats något.)

    Reply
  2. Hej!

    Jag har aldrig förväntat mig strålande recensioner från alla, som Oscar Wilde sa, är det rentav suspekt om ett verk blir unisont hyllat. Men ett beriktigande ändå: Flera recensioner utanför stockholmsmaffians räckvidd har varit mycket positiva, bl a Crister Enanders, i Kommunalarbetaren mfl. Men jag håller inte på och geggar i hur jag blivit recenserad, jag är bara på goda grunder bekymrad över att den skildring jag gett i boken nu rullas upp i verkligheten. Samma härskarfasoner, samma enfaldiga bortförklaringar, samma förminskanden, beskyllningar, kort sagt – allt det som drabbar den obekväma i ett litet land där de flesta har händerna i samma honungsburk. Jag hade kunnat göra det lätt för mig, men det har jag nu inte. Och jag är för i helvete inte den enda i världshistorien som drabbats av dessa mekanismer! Men vi kanske inte längre vill ha en författare som förvaltar den litterära traditionen att vara systemkritisk? Vi kanske alla ska skriva Eat Love Pray-böcker och banala deckare?

    Att öht bibehålla ett självförtroende medan jag omges av förnumstiga och okunniga tyckare som inte har en aning om vilka spel som pågår, det är banne mig en uppgift värdig Don Quijote. De flesta författare är så ömtåliga att de trillar baklänges av en vindpust. Jag har utmanat mitt etablissemang och priset man får betala för det är högt. Skulle därför uppskatta om romanens innehåll kommenterades, för det är på det sättet jag föredrar att uttrycka mig.

    Reply
  3. Unni: Jag hoppas att du inte misstolkar det jag skriver, jag håller helt och fullt med dig om att det är väldigt märkligt att boken inte blivit recenserad oavsett dess kvaliteter (som jag dessutom på närmast möjliga håll hört mycket gott om). Det skriver jag ju också tydligt i inlägget tycker jag. Det jag skriver om att jag har svårt att se hur en sådan här nedtystning går till i praktiken säger fullt möjligt mer om mig än någon annan, då jag har väldigt liten inblick i hur det går till på nämnda redaktioner. Jag vet bara hur snacket brukar gå vid våra egna morgonmöten, och vi har inte ämnen eller personer som vi inte skriver om.

    Jag tycker att du är väldigt modig som vågar skriva om sådant här – det är ju som jag också skriver tyvärr tabu att göra det – och jag hoppas verkligen att en redaktion liknande Svensk Bokhandel som står vid sidan om ska ta upp ämnet. Visserligen lär väl frågor till de litteraturansvariga på tidningarna bara få goddag yxskaft-svar, men då skulle de i alla fall ha ställts.

    Reply
  4. Nej nej, Daniel, det är inte dig jag avser när jag skriver om okunniga tyckare, jag tänker på en del grötmyndiga kommentarer som florerar här och var, kommentarer som liksom bara upprepar de fenomen jag velat belysa i boken. Som bagatelliserar eller använder samma retorik som vid våldtäktsmål.

    Och när det gäller ihjältigande behövs ju inga tillsägelser på måndagsmöten. GW håller stora hov med flerrätters och dyra viner, han kan hyra hela Operakällaren och bjuda in näringslivstoppar, mediechefer, börsanalytiker, pr-chefer … lägg till det som saknas.
    Det han muttrar om verkställs. Vem vill stöta sig med en maffiaboss, liksom? Det är väl inget konstigt alls att de här gubbarnas vilja efterlevs och att de som lyder kniper käft om detta. Men jag har sett och hört för mycket. Jag kan aldrig gå tillbaka till la la-land 🙁

    Reply

Kommentera

Markerade fält är obligatoriska *.