För fyra år sedan passerade jag Adolf Fredriks kyrka på valdagseftermiddagen. En kvinna stod vid Olof Palmes grav och grät.
Mitt liv är annorlunda nu, Tage har just somnat till vid min sida efter sitt vanliga gryningsstök. Dock vet jag att risken är påtaglig att jag när måndagen gryr kommer att ha samma sorgsna känsla i kroppen som jag hade 2006. Ett vemod inför en allt mer vilsen socialdemokrati, en oro inför vad fortsatt nedmontering av idén om välfärdssamhället kommer att göra för människor i min närhet, och en sorg inför att fördumningen firar allt större triumfer i Sverige, oavsett läger.
Kanske borde jag gå förbi och se om hon står där i dag också.