Post Format

Stockholm (Svealand)

Jag har varit på tre begravningar i mitt liv. En av dem, den jag har starkast minnen från, var inte för någon mig anhörig.

Jag låg i lumpen, en major hade avlidit och jag och tre av mina plutonskollegor hade valts ut att agera paradvakt till jordfästningen. Jag är inte ens säker på att det i sammanhanget kallades paradvakt, det militära språket och alla dess benämningar har sedan länge förpassats in i något skrymsle i mitt inre jag inte gärna återbesöker. Vi var dock uppstyrda i våra blå paraduniformer, vita damasker och handskar och våra AK5:or hade utrustats med bajonett för att öka dess potens och putsats in absurdum. Vi var stiliga, urtypen för de män i uniform som kvinnor åtminstone förr sades falla som furor kring. Den här oktoberfredagen 1994 på en regnig kyrkogård i Sollefteå var dock detta inget vi besvärades av.

Jag minns dagen som en av de längsta i mitt liv. Jordfästningen var klockan ett och redan en timme dessförinnan skulle vi stå uppställda i en särskild paradliknande givaktpose, jag använder ordet parad till allt nu, bara för att understryka prakten i det hela, bredvid graven. Detta innebar att man i sin ena hand, det bör ha varit den högra, skulle hålla sitt gevär horisontellt i ett särskilt grepp som om man gjorde det längre än några minuter innebar seriös risk för bestående muskelmen. Åtminstone kändes det så, för när väl det sörjande sällskapet kom fram till gravplatsen och vi stått där i regnet i den underliga posen i en timme fanns det inte en muskel i våra kroppar som inte vibrerade av trötthet och jag tvivlar på att vi var särskilt paradaktiga. Vid några tillfällen försökte vi smyga våra vänsterarmar, som tror skulle vara placerade bakom ryggen i en nittiogradig vinkel med knuten näve, lite längre bakom ryggen för att om möjligt lyfta upp eller stötta AK5:an lite, som vid det här laget var långt ifrån horisontell vid vår sida då bakstycket väger mycket mer än framstycket och handgreppet skulle vara beläget vid pipans bakre regioner vilket skapade rejäl viktobalans. Varje sådant försök till etikettsbrott stoppades dock snart av en mordisk blick från vårt befäl som övervakade varje eventuell rörelse. Tilläggas bör att han inte hade någon AK5:a i sin hand, utan endast en pistol hölstrad vid sin sida. Vi kände oss, skulle jag vilja påstå, som fyra miserabla härken.

Jag minns inte riktigt detaljerna från själva jordfästningen, jag koncentrerade mig på att stå rakt, men det visade sig att den avlidne majorens dotter var tillsammans med en kille i spaningsplutonen som jag var vagt bekant med och han stod där bredvid sin flickvän, de höll om varandra där i regnet i sina rockar under paraplyer och de grät och det kändes som att vi var med i en film. Det är möjligt att det viktes ihop en svensk flagga som placerades på kistan när den sänktes ner i jorden, men några paradskott à la amerikansk militärbegravning avlossade vi aldrig, våra bössor var inte ens laddade. Jag var nitton år och hade ”Twin Peaks” i färskt minne och bävade inför att någon skulle kasta sig ner och omfamna kistan när den sänktes ner i myllan.

När följet avlägsnat sig stod vi kvar med våra skakande högerarmar. Det var en besynnerlig fredag.

——

Fyradagarsfärden söderut fortsätter. Vi ses i Götaland.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.