Post Format

Som att riva av ett plåster

Jag ska flytta på fredag. Bli sambo. Vuxen.

Det oroar mig inte så mycket, även om jag tycker att det känns lite vemodigt att lämna min lägenhet. Vi har ändå kamperat ihop sedan oktober 2003, min Odenplansetta och jag. En sjättedel av mitt liv, längre tid än jag bott på någon annan enskild plats. Vi har haft mycket skoj ihop, Vegagatan och jag.

Men var sak har sin tid. Jag är redo nu.

Fast det finns ändå vissa oroande tecken. Jag har inte börjat packa ännu. Visserligen har jag tömt en garderob och varit uppe på vinden och kikat in i förrådet – jag skulle rubricera det som en disciplinerad röra  – och gick sedan ner igen. Det finns en vag känsla inombords att det jobbiga ska komma när jag väl börjar packa ihop prylarna, att minnesjunkien som vi alla vet bor där inne ska trycka ner sin fula näsa i lådorna och börja peta i innehållet, lyfta på saker och kommer du ihåg den här, och det där, och kolla här!

Och så är det kört.

Bättre att ta allt på en gång, åka och hämta skåpbilen på Berras Biluthyrning på fredag förmiddag, parkera den nere på gatan och ställas inför faktum – nu jävlar måste det packas, taxametern tickar ju. En snabb och intensiv känslostorm, och sedan är det klart. Ja, en bra taktik.

Synd om stackars Morgan bara, som jag lejt som hantlangare under premissen att han kommer till ett dukat bord.

En kommentar

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.