Post Format

Onsdagsnoteringar

Det fanns ingen tid för något bloggande i morse, men jag tänkte kort notera några grejer från förmiddagens flöde värt att uppmärksamma:

* Mattias Boström på Piratförlaget skriver informativt och bra om följebrevets betydelse när man skickar in sitt romanmanus. Det som förvånar är egentligen inte inlägget, utan det som föregick att det skrevs – att det tydligen finns de som hävdar att man inte ska skriva något följebrev – och att om man nu ändå gör det, absolut inte ska skriva något om boken man vill få utgiven, utan låta den tala för sig själv. Jag väljer att inte kommentera det ytterligare, utan tar mig bara för pannan här vid mitt skrivbord och tänker några tankar om Konstnären och Litteraturen.

* Bokdagar i Dalsland tioårsjubilerar i år. Jag tycker det låter som ett oerhört sympatiskt arrangemang och skulle gärna åka dit, men tror inte att det går ihop med våra semesterplaner. Nästa år kanske?

* Tidningen Vi läser efterlyste förslag på intervjuobjekt till nästa nummer via Twitter, och jag föreslog mig själv. Nu lär det ju verkligen hända.

7 kommentarer

  1. Jag har fått det rådet av en person på ett av de stora förlagen, mellan skål och vägg, eftersom redaktionsmötet då måste läsa åtminstone några sidor i manuset – inte bara tacka nej utifrån följebrevet. Det handlar alltså inte som du fruktar om vederstyggligheter som Konstnären eller Litteraturen utan om de gamla vanliga krassa marknadsekonomiska förhållandena.

    Reply
  2. Det låter i mina öron som ett helt vansinnigt råd. Med tanke på de drivor av manus som de stora förlagen får, känns det ju snarare som att avsaknaden av ett meningsfullt följebrev med lite info om boken gör det ännu enklare sätt att avskriva manuset utan att ens titta på det. ”Den där tomten hade ju inte ens vett att försöka sälja in sin roman, släng skiten på bålhögen” ungefär. Eller som Piratförlags-Mattias skrev i sitt inlägg:

    Jag har sett rekommendationer om att man inte bör berätta om handlingen – att låta boken tala för sig själv. Det är det dummaste jag har hört. Här har man tvärtom ett gyllene tillfälle att fånga förlagets intresse och detta funkar sällan genom att att vara hemlighetsfull.

    Reply
  3. Jag tror i och för sig inte att man törs avskriva ett manus som saknar följebrev utan att ha bläddrat i det. Men beroende på förlag kan det givetvis vara en fördel om man är bra på att sälja in sig och sitt manus. (När vi var på studiebesök på förlagen med B-A minns jag bara att vi uppmanades att hellre skriva korta än långa följebrev.) Jag är hur som helst innerligt glad att jag har sluppit sådant.

    Reply
  4. Pingback: Ännu mera följebrev! « Malin Johansson – skriver mycket, läser mer.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.