Så kom det nya året, men livet är ju sig rätt likt ändå. Jo, manuset har en början, en mitt och ett slut, men det är ju inte på länga vägar färdigt för det, gubevars. Nu startar fas två, redigerings- och vånda över textens eventuella kvalitet eller brist därpå-fasen. Förhoppningsvis tar det dock inte tillnärmelsevis lika lång tid som fas ett. Vi borde ändå tala om månader den här gången, låga siffror dessutom, närmare siffran ett än fem. Borde.
Intressant att se hur strömlinjeformad jag är dessutom. Manuset jag satte punkt för under 2008 års sista skälvande dag stannade på 346 187 tecken. ”Dannyboy & kärleken” är på 340 946. Nu kommer ju som sagt en del att hända med texten innan jag verkligen basunerar ut att nu är jag banne mig klar, men en skillnad på 5 200 tecken känns i sammanhanget rätt så … ja låt oss kalla det försumlig.
Och just det ja. Bara någon timme efter att jag satt punkt för texten började jag bli illamående och febrig, delar av nyårskvällen spenderades med frossa i soffan under filt. Tillståndet sitter fortfarande i, även om jag känner mig lite svalare i dag. Jag har bestämt mig för att kalla det postfärdigställarromansyndrom.