Post Format

Carl-Henning Wijkmark, sympatin och jag

Vissa människor fattar man instinktivt tycke för. Man går för att göra en intervju, skakar deras hand och inser genast att den här personen tycker jag om, det här är en människa som är trevlig på riktigt, som inte bara gör det här för att han/hon måste, som faktiskt vill berätta något och som trivs med att sitta här med mig.

Genom åren har det så klart hänt rätt många gånger – en av de mest genomtrevliga människor jag någonsin träffat är för övrigt den gamle dansbandskungen Stefan Borsch, han var så mysig att jag ville ta med honom hem (något opraktiskt dock eftersom intervjun skedde i Karlstad) – men det hör egentligen inte hit, inte här och nu, för personen jag tänkte prata om i dag är Carl-Henning Wijkmark.

Det går aldrig att riktigt sätta fingret på vad det är. Ytterst få intervjuobjekt är dessutom rent otrevliga när man träffar dem. Lite svårare brukar det vara över telefonen, det är knepigare att få kontakt då, att få dem att känna sig bekväma, att nå fram och få dem att säga saker man hoppas på att få höra. Andra är proffstrevliga, levererar de svar som behövs och så är det inte mer med det. Helt okej, men distansen är alltid uppenbar.

Vissa är dock som sagt så trevliga att man vill sno med sig dem hem. Och årets Augustvinnare var precis en sådan. Här var dessutom de yttre förutsättningarna bättre, vi sågs på ett konditori bara en knapp kilometer hemifrån, därtill är han ju en bit över sjuttio och troligen rätt lättstulen. Fast han var välbyggd och spelar enligt DN fortfarande tennis regelbundet, så jag lät det bero.

Det var något med honom, något i hans sätt som föll mig instinktivt i smaken. Jag satt där på konditoriet i måndags och gjorde min intervju, hoppades att han verkligen skulle tycka om mig, att han skulle säga något uppmuntrande, något som visade att jag var bra, en god journalist, en sådan som hade förstått vad han var ute efter, vad han ville ha sagt med ”Stundande natten”, med ”Jägarna på Karinhall”, med … ja med allt. Han var en sådan man vill bli omtyckt av, för han var så lätt att tycka om.

Artikeln det hela resulterade i, som kan läsas exempelvis hos Expressen och GP på nätet, gör honom säkerligen inte rättvisa. Men han hummade i alla fall glatt vid flera tillfällen när jag läste upp texten i telefonen inför publiceringen. Han skrattade till och med åt mitt inledande Åsa Linderborg-skämt. Det levde jag på hela kvällen.

——

Andra genomtrevliga intervjuobjekt i år: Annika Norlin, Måns Zelmerlöw, Mirja Unge, Jonas Karlsson, Terry O’Quinn, Åsa Anderberg-Strollo, Naomi Klein och Jonna Nordenskiöld.

——

Uppdatering: På tal om intervjuoffer – den människa jag intervjuat flest gånger är av någon okänd anledning Christer Sjögren. Jag tror det har skett åtta gånger på tre år. I dag var det dags igen i en liten paus under slitet med vårens böcker-texten (på nätet först i morgon).

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.