Post Format

Björn Ulvaeus och jag

Jag intervjuade Björn Ulvaeus i går med anledning av att Meryl Streep ska spela huvudrollen i filmatiseringen av Mamma mia (och ja, det var jag som gjorde det, trots att det är min kollegas namn som står under artikeln i bland annat Metro och Punkt SE, åh du grymma värld). Musikalen har hittills spelat in elva miljarder kronor på världens scener, och Abba har sålt 370 miljoner skivor (enligt Wikipedia), så jag frågade honom om han hade något av det här på känn när han och Benny Andersson satt och plitade ihop låtarna på sjuttiotalet.

Nej nej nej, det går inte. Du sitter där, du jobbar häcken av dig, och du har ingen aning om hur det ska gå. Det är verkligen så. Det känns ibland lite irriterande att folk tror att allt man gör ska bli en succé. Jag trodde på fullt allvar att låtarna vi skrev var dagsländor, de skulle snart försvinna.

Jag kommer nog aldrig att sälja 370 miljoner böcker. Fasiken, oddsen talar emot att jag ens skulle sälja 370 000 om man ser det rent statistiskt. Men det känns i alla fall bra, det känns väldigt bra att någon som troligen är miljardär flera gånger om erkänner att han inte har en susning om hur det gick till.

Jag vet inte ens riktigt varför jag tar upp det här. Men det kändes skönt, det kan hända vem som helst när som helst, det stora genombrottet ligger bara där och väntar. Den oskrivna boken, den som ännu bara ligger i min hjärna och kanske inte ens riktigt där för i dag skramlar det rätt tomt, kan bli hur bra som helst. Det går inte att veta. Men jag lär aldrig få vetskap i frågan om jag inte slutar bloggdravla och börjar skriva istället. Nu!

Nej inte än. Jag vill meddela att det kanske var lika bra att min vän inte mindes vad hon drömt om min oskrivna bok härom natten. När allt kommer kring hatar jag ju att veta saker i förväg. Jag vill upptäcka det jag skapar medan det sker, det tillvägagångssättet använde jag hela tiden med Dannyboy som när jag skrev inledningsmeningen var som ett tomt papper. Det fanns en vag tanke om en sluten cirkel exakt ett dygn senare men ingen karta om hur jag skulle ta mig tillbaka till utgångspunkten. Det är så jag vill skriva. Utan snitsling.

Och just ja – jo, hon är verkligen med barn. Hon har min vana trogen ännu inte något namn men hon är med barn och det känns alldeles alldeles underbart.

Jaja, nu ska jag skriva lite och sen rusa till jobbet.

4 kommentarer

  1. Åh, så elak skulle han aldrig vara. Snarare var det så att min kollega först skrev en text när vi inte trodde att vi skulle få tag på Ulvaeus, men när denne sedan plötsligt ringde upp var det jag som gjorde intervjun. Så artikeln som vi skickade ut hade två bylines, men tidningarna tyckte uppenbarligen att det räckte med ett namn, och klippte bort mitt eftersom det stod underst i sann alfabetisk anda. Livet som byråjournalist i ett nötskal.

    Reply
  2. Vem faan har stansat dit hans nya hår??? Har han inte råd att gå till en riktig plastikkirurg?

    Reply

Lämna ett svar till Calle Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.