Post Format

Att komma hem

Jag har varit i så många schlagerstäder genom åren, men Sandviken tar nog priset.

Inte för att arrangemanget hittills är särskilt speciellt, det är ett rätt ordinärt startfält och det är ett rätt ordinärt schlagerhotell i en rätt ordinär schlagerstad av det mindre slaget. Inget sticker ut, allt är okej.

Men ändå är det ju helt annorlunda eftersom jag kommer härifrån.

Artisthotellet Princess är platsen där jag i 19-20-årsåldern rumlade runt nästan varje helg. Jag har gömt spritflaskor i buskarna i den lilla parken utanför entrén där en av sponsorerna nu har slagit upp ett jippotält. Jag har otaliga gånger tagit mig gratis genom att min dåvarande flickvän – tjejer gick så klart in gratis – äntrade Prinsan genom källarentrén och sedan gick igenom lokalen, upp för trappan, ut genom huvudentrén där min handled gavs en kyss av hennes handled där en fortfarande våt stämpel väntade. Jag har sett coverband spela dålig rock på scenen som … nej vänta fasiken scenen finns ju inte ens längre, där står ju en bar nu, en bar med personal som talar den dialekt jag så desperat ville bli av med när jag flyttade till Uppsala och sedermera Stockholm eftersom jag ville vara något annat, något jag trodde var finare, något annorlunda, något … ja jag ville väl helt enkelt bara vara något. Nu kommer de tillbaka – de tjocka L-ljuden, de hårda D-ljuden, den där konstiga dialekten utan egenart – lite diffust norrländsk, lite dalmålsaktig, inget eget, inget unikt, inget att vara stolt över. Tyckte jag då.

I dag? Nej, åter vänder jag aldrig men jag är utan tvekan mer bekväm med hemorten nu. Trots de motstridiga känslor jag tror alla som lämnat något bakom känner vid återseendet är det i grund och botten en känsla av stolthet i mitt bröst över Sandviken när jag går här de här dagarna. Nybyggda Göransson Arena är gigantisk, de silverklädda och rosa boa-utstyrda butiksbiträdena i affärerna i centrum är rörande söta och vid min hemkomst hälsades jag ju för bövelen med en helsida i tidningen och en gammal gymnasiekompis hade sett det och sms:ade och gratulerade till familjebildning och ny roman och allt däremellan, för att inte tala om den opartiskt fantastiskt fina invigningsfesten i går kväll, till och med DN-Mattias sade tårögt det här är topp tre någonsin när det kommer till kommunfester jag har bevistat och det vill inte säga lite eftersom han har varit med i matchen sedan 1976 och jag hann knappt sticka näsan utanför hotellets dörr innan jag sprang på föräldrarna till exflickvännen med handleden och vi hade nog inte setts på femton år och vi såg dig i tidningen i dag! och kram på kram på kram. Så vad har jag egentligen att klaga över?

Nej, inget så klart. Inte ett jävla dyft. Tvärtom är jag väldigt glad över att vara här och det gör mig glad att det är precis vad jag blir.

3 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.