Post Format

Samtidsprosan och jag

Jag har tänkt på det här med debatten om samtidsprosan. Den berör mig, jag vill ju någon gång gärna stå där framme och räknas som en framstående samtidsprosaist. Jag vill skriva stora, breda och kvalitativa samtidsromaner. Det är det jag vill mest av allt.

Skull någon tvinga mig att välja sida så håller jag med Jesper Högströms inlägg i Expressen för några dagar sedan och Ulrika Kärnborgs krönika i gårdagens DN. Den andra sidan i prosadebatten (det finns ju en OEI-poesibatalj inbakad här någonstans också) kan väl Lars Mikael Raatamaas inlägg i Aftonbladet i går sägas företräda. De förstnämnda tycker att den svenska samtidsprosan av kvalitativ art befinner sig i djup kris av olika anledningar, den andra sidan tycker att den är bättre än någonsin.

Självklart har Raatamaa rätt när han säger att det produceras väldigt stora mängder god litteratur inom den svenska yngre prosan, som är den han väljer att lyfta fram i artikeln. Men min invändning mot det han skriver är att nästan alla de författare han nämner är sådana som nittio procent av Sveriges läsande publik skulle lägga ifrån sig efter att ha läst några sidor. De skulle tycka att det var konstiga romaner, svåra böcker, tråkig läsning.

Nej, jag menar inte – det är bäst att vara övertydlig här tror jag – att något måste vara folkligt för att det ska vara bra, lättsmälta deckare är inte den bästa formen av litteratur och ”Göta kanal 2” var inte förra årets bästa svenska film trots att över 800 000 svenskar såg den på bio. Som sagt gillar jag också många av de böcker Raatamaa räknar upp, men de symboliserar inte den typ av litteratur som Högström och Kärnborg efterfrågar. Jag tolkar deras texter som att de söker författare som kan skriva bred prosa som går hem hos massan – alltså har topplistepotential – och samtidigt rosas på landets kultursidor för sitt litterära värde. De tre exempel Högström räknar upp i sin artikel – Claire Messud, Philip Roth och Ian McEwan – har alla orden National bestseller skrivna överst på de amerikanska pocketutgåvorna av sina senaste romaner, och åtminstone Roth nämns varje år som Nobelpriskandidat. Av de författare Raatamaa nämner för att visa att den svenska litteraturen mår ypperligt är det bara Jonas Hassen Khemiri som kan kalla sig bästsäljare, ”Montecore” toppade den skönlitterära topplistan i Sverige i mars förra året (”Ett öga rött” låg som bäst tvåa på pockettoppen i april 2004). Inget av de andra namnen, förutom Marjaneh Bakhtiari med ”Kalla det vad fan du vill”, har överhuvudtaget synts till på Svensk Bokhandels månatliga sammanställningar över landets mest säljande litteratur.

Anna Hallberg, som är knuten till poesitidskriften OEI och i lyrikdelen av debatten fick en sorts råsop av Johan Lundberg i Expressen häromdagen, skrev likt Kärnborg en debattartikel i gårdagens DN i ämnet. Jag lämnar poesibråket därhän eftersom jag är alltför dålig på lyrik för att uttala mig, anledningen till att jag nämner hennes inlägg är istället att hon räknar upp några fler namn som exemplifierar god ung svensk prosa. Inte heller någon av dem, förutom tidigare nämnde Khemiri, har varit i närheten av en topplista, åtminstone inte ännu.

Jämförelsen är så klart inte helt rättvis. National bestseller-författarna Roth och McEwan är ju gamla rävar, och debatten kring de svenska författarna har mestadels handlat om förhållandevis unga individer som oftast är i början av sina karriärer. 41-åriga Claire Massud passar däremot rätt bra in i jämförelsen.

Men hur som helst, problemet som jag ser det – och nu ber jag om ursäkt för att jag drar en massa människor över en kam och grovt generaliserar – är att det inte verkar finnas någon vilja hos många av dessa författare att heller bli breda, de önskar inte ta sig mot toppen av någon lista eller att nå in i det folkliga medvetandet. När de här författarna höjs till skyarna på landets kultursidor så görs det ofta med ord som hon söker utforska språkets gränser eller kanske han utmanar här romanen som form. Det handlar inte i första hand om att berätta en bra historia, utan om att utforska vad man kan göra med det svenska språket. Och hur spännande språkliga experiment än kan vara så kommer det väldigt sällan att ge några framskjutande placeringar på litterära försäljningslistor.

Nu kan eller bör så klart inte all prosa rikta sig mot en bred publik. Det ska finnas smala författare som spränger gränser, böjer och bänder språket och lyfts fram för det och hyllas, det inspirerar även de som önskar vara breda och det utvecklar litteraturen. Men jag tycker ändå att det är ett problem när det på landets kultursidor och i det kvalitativa litterära samtalet nästan uteslutande är dessa författare som nämns. De som bara vill berätta en god historia som säger något om samtiden, de som vill belysa ett samhällsklimat eller en generationsfråga på rak prosa från A till Ö är nästan osynliga. De recenseras väl visserligen, men när året ska summeras räknas de knappast.

Kanske är det sämre litteratur, även om jag personligen vägrar instämma i det eftersom jag själv räknar mig till den senare gruppen, om nu en sådan sammanslutning ens finns. För mig kommer alltid den goda berättelsen att smälla högre än den språkliga förnyelsen. De ord jag skriver får gärna skava, men jag hoppas aldrig de kommer i vägen för de historier jag hoppas få berätta.

Trender kommer visserligen och går, den litterära strömning som nu anses vara den goda litteraturen är säkerligen en annan om ett antal år, men vi lever ju i nuet, jag vill ju skriva här och nu. Jag vill läsa de goda berättelserna, och jag vill att de författare som har tagit sina första stapplande steg mot ett sådant författarskap ska få den uppmuntran de förtjänar till att bli de stora, breda och erkända samtidsprosaisterna som vår litteratur borde ha utrymme för.

För om det inte är en övergående trend så tror jag tyvärr, även om min slutsats väl är lätt beslöjad av självömkan, att det verkar som att vi, som på så många andra fronter, även inom litteraturen är på väg mot ett allt mer polariserat samhälle. Endera skriver du jättebrett och får folkets kärlek enligt deckardrottningsmodell, eller så skriver du språkutmanande litteratur och hyllas av det litterära etablissemanget. Åt dem som önskar ligga mittemellan, som hyser en fåfäng strävan efter folkets kärlek och samtidigt hoppas på ett kvalitativt erkännande, finns nästan inget utrymme kvar. Fan.

5 kommentarer

  1. Jag sitter visserligen två meter från dig när jag skriver det här, men eftersom jag i handling vill visa att jag stödjer din blogg, skriver jag i stället för att resa mig upp och viska i ditt öra. Jag håller med dig. Den berättande, storslagna romanen är hotad. I alla fall i Sverige. Jeffrey Eugenides, Michael Chabon, DBC Pierre, Yann Martel, Douglas Kennedy, Jonathan Franzen – och så vidare – är alla representanter för en litteratur som är sorgligen undanskuffad i Sverige: den breda, högkvalitativa romanen som verkligen BERÄTTAR. Till skillnad från den tajtrumpade Biskops-Arnöprosan, där man på 130 sidor berättar om en eftermiddag på ett kafé medelst fragmentariskt uppbruten meningsbyggnad. Usch! Heja Daniel.

    Reply
  2. Kalle, jag skulle nog hävda att det är tre meter mellan våra skrivbord. Men i övrigt, väl rutet. Låt oss kämpa för en värld där det finns plats för både bred- och tajtrumpade!

    Reply
  3. du har stöd även från mig. håller helt med. jag tänkte dessutom ge dig ett tips angående ditt forskande kring otrohet. sök följande studie: ”där gräset är grönare – en studie i otrohet” av nicolas jacquemot (2003), wahlström & widstrand. jag har inte läst den själv, men hört att den är mycket upplysande. lycka till.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.