Det är kört. Det blir jag och nattmarorna för evigt. För det gick så klart rakt åt pipsvängen med den där löjliga be.ez LEvertigo Street-väskan. Jag fattar inte varför det ska vara så otroligt svårt att göra stilrena, enkla och funktionella prylar. Jag blir lika förvånad varenda gång jag upptäcker det.
Utvändigt tyckte jag som sagt att den här väskan var fin. Jag trodde på den, den skulle bli min räddning, med den vid min sida skulle jag få förnyad energi att skriva på bokjäveln och det skulle inte finnas ett enda problem i hela världen, det skulle vara jag och boken och väskan för evigt, promenerandes inte hand i hand men rem mot axel vilket inte heller är att förakta.
Men som vanligt när det gäller relationer så måste man ju efter den ögonblickliga förälskelsen börja ta sig an innanmätet också ifall det ska bli något att satsa på i längden. Och det var här det gick käpprätt åt skogen redan från början. För inte nog med att be.ez var neonblå på insidan, den var fylld med ungefär tio små fack, håligheter, hemliga gömmor och spännband som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig vad de var till för. Jag vill inte ha det här jäkla krafset, jag vill ha ett par funktionella, bra små fack där jag kanske kan stoppa ipoden, en bok och ett anteckningshäfte och en mössa när det börjar blåsa snålt framåt hösten, men that’s it. Nu stod jag istället med en väska som storleksmässigt var åtminstone en decimeter högre än min nuvarande, och ändå rymde mindre eftersom den var så plottrig och frånstötande och allmänt vedervärdig. Och då har jag inte ens hunnit nämna att kardborrbandet som höll fast locket var format som bokstaven e. Vad tror de egentligen, att jag är femton år gammal? Nä usch.
Så jag håller mig till min kära Manhattan, som jag närt och fixat och donat vid min barm så länge (min är dock helsvart och inte röd som på bilden). Jag får väl ta med den till sängs i kväll, kanske håller det marorna på avstånd.
Vi ska aldrig skiljas igen. Åtminstone inte förrän jag hittar något snyggare.