Jag och väskorna (1)

Ofta när jag känner att det går trögt i mitt skrivande känner jag att det beror på bristande yttre attribut. I vintras när jag var tjänstledig i tre månader för att skriva på romanen (och kom ungefär halvvägs) gick jag omkring i flera veckor och hakade upp mig på att jag inte hade en bra datorväska att frakta min Powerbook i när jag skulle promenera till olika fik och skriva. Det blev en hang up som till sist mer eller mindre paralyserade mig och gjorde det omöjligt att fortsätta innan jag hittat den perfekta väskan.

Efter fruktlöst sökande i varenda jädra datorbutik av rang i stan hittade jag till sist en svart Manhattanväska på ETC på Odengatan som passade min tolvtummare perfekt storleksmässigt. För att förbättra hållfastheten vid en eventuell krasch – det är ju egentligen ingen datorväska – köpte jag sittunderlag på Clas Ohlson som jag klippte och limmade fast i botten och ryggen av väskan (på insidan så klart – appearance is everything). Jag var nöjd, besten var matad, demonerna blidkade och jag kunde skriva. Ett tag i alla fall.

Nu vaknar jag återigen kallsvettig om natten. Väskmaran är tillbaka, och detta trots att jag oftast sitter hemma och plitar och mest flyttar datorn mellan köket och vardagsrummet. Jag måste ha en ny väska.

Och faktum är att jag hittat en kandidat jag gillar. Den har visserligen det otroligt bajsnödiga namnet be.ez LEvertigo Street, men det är väl inget jag behöver skylta med om jag köper den. För något måste göras, annars blir det ingen bok, inget författarskap, ingen plats i den framtida litteraturkanonen. Allt hänger på om be.ez faller mig på läppen. Eller hänger mig om ryggen. Eller whatever.