Jag fikade med en kompis på eftermiddagen i går och gjorde några tappra försök att förklara vad den nya boken handlar om, eller nej för den delen, inte vad den handlar om för det nämnde jag inte ett ord om tror jag, utan istället vilken typ av bok det är, vad för typ av berättelse det är, vilka typer som bor däri och vilken känsla den ska förmedla.
Och det är där jag känner att det blir så svårt. För på ett sätt följer den i spåren på ”Dannyboy”, det är fortfarande en känslomässigt velande kille som står i dess centrum och de följder hans velande får, men han är fem-sex år äldre och hans omgivning likaså vilket gör att det som i ”Dannyboy” ändå andas ungdomlig livsglädje mitt i all bedrövelse är utbytt mot något annat, något unknare, något mer osympatiskt och samtidigt något mer realistiskt och möjligen möjligen en typ av svagt ljus i slutet av tunneln, jag har ännu inte bestämt mig för vilken riktning boken slutgiltigt ska ta.
Och samtidigt som jag känner att det är ju precis det här som jag vill skriva maler ändå tanken där bak i skallen att vem fan mer än jag själv har något som helst intresse av det här jävla ältandet?
Jag är så positiv att det strålar om mig just nu.