Post Format

17 år och en smula svår

Jag ligger och morgonundrar på när tanken om att jag skulle bli författare föddes.

Jag hade märkt redan på högstadiet att jag skrev noveller som min svensklärare verkade tycka var välskrivna om än ofta groteska – jag och min vän Jennie tävlade om att skriva makabra skräcknoveller inspirerade av Stephen King i allmänhet och ”Det” i synnerhet och en gång i åttan eller om det möjligen var redan i sjuan fick våra föräldrar samtal hem där vår bekymrade klassföreståndare Ulla undrade hur det egentligen stod till med våra hemförhållanden. Jo tack bra, svarade vi och skrev vidare om hemsökta hus där det rann blod ur kranarna när allt man ville var att dricka ett glas vatten.

Jag tror att min fascination för lemlästning började försvinna när jag ställde upp i en novelltävling i Arbetarbladet som 17-åring. De hade haft samma tävling året innan med en vuxenklass och en upp till 20-klass och temat hade varit fritt. Jag hade av någon anledning snöat in på statarlitteratur och ville skriva en novell om en statardräng som om nätterna såg en älva dansa på en äng, ett smula apart tema möjligen men låt oss se det som ett delsteg bort från skräcken då jag ju ändå valde bort blodet även om jag behöll någon form av andevärld. Tyvärr visade det sig att 1992 års tävling hade ett tema – ”min första kärlek” – men skam den som ger sig och jag författade ihop ett melodramatiskt bidrag med en handling man bara kan komma på när man är 17 år och skrev en text om en kille som är olyckligt kär i en tjej i en parallellklass. Genom att vara prettodjup lyckas han fånga hennes intresse en eftermiddag i skolbiblioteket, de blir ihop, han får en hjärntumör varvid hans första kärlek också blir hans sista och det visar sig i slutet att novellen är skriven på hans dödsbädd. Jag vill minnas att objektet för förälskelsen i novellen egentligen hette Susanne och gick i klassen under mig.

Och jo, jag vann så klart. Och nej, jag gick inte till skolan på måndagen efter att novellen och vinnarintervjun publicerats, det är möjligt att jag stannade hemma på tisdagen också. Låt oss säga så här – att ha vunnit en novelltävling om kärlek var väl inte direkt det coolaste man kunde göra när man gick teknisk linje på Bessemergymnasiet i Sandviken.

Nåväl, jag hade börjat slå in på en bana jag därefter inte lyckats ta mig ur – relationer, kärlek och det däremellan. I den första romanen hade jag lite död och melodrama kvar, i den nya finns inget av det första och mindre av det andra Åtminstone än så länge, redigerandet är ju långt i från klart. Hur som helst så var det väl ändå där någonstans, 17 år och en smula svår, som författaren Daniel Åberg föddes.

——

Och när jag nu i efterhand läser igenom det här inser jag att det här inlägget i stora drag redan är skrivet. Vafan.

5 kommentarer

  1. Pingback: Daniel Åberg » Tilbaka till bruksorten

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.