Tio? Fem då? Nej men åtminstone fyra.

Så var påsken över och nej det blev inte tio sidor, inte ens fem men däremot fyra, författade på påskdagen tillsammans med rejäla mängder kaffe på ett fik på Upplandsgatan som jag aldrig suttit på tidigare. Jag har inte hunnit läsa igenom sidorna ännu, men känslan när jag skrev var den jag brukar ha, fan vad tråkigt och ointressant det här är alltså, men när jag sedan läser igenom det minns jag att jo, det var precis så här jag kände med förra boken också och det löste ju sig rätt väl den gången. Men varje gång jag sätter mig ned för att läsa håller jag andan, kanske är det den här gången bubblan verkligen har brustit och slutet är här.

Ägnade senkvällen i går åt Tennison. Det var den bästa tv jag sett på rätt länge, trots att utgången kändes utmejslad redan när den första delen slutade på söndagskvällen. Dels krävde deckardramaturgin att det inte skulle vara den första och heller inte den andra misstänkta som var den skyldiga, det var så klart den tredje som inte ens setts som misstänkt som var flickmördaren, och dels var ju temat för hela den avslutande serien att Jane Tennison är en ensam människa, en sådan sorgesam figur som är menad att vandra ålderdomens stig allena och trots att hon ändå i sin personliga misär försökte sträcka ut handen tvingades hon inse att nej, det är ingen idé, för endera så dör de eller så mördar de. Helen Mirrens 16 år långa porträtterande av detective superintendent Jane Tennison tillhör utan tvekan något av det starkaste som brittisk tv någonsin skapat.

Nej, det finns ingen ursäkt längre, dags att läsa igenom det jag skrev.

——

PS. Jo, även jag har märkt att min sajt varit mer än lovligt svajig det senaste dygnet. Jag har mejlat mitt webbhotell både en och två gånger och sagt what the fuck, och enligt det senaste svaret verkar de faktiskt ta problemet på allvar och jag hoppas verkligen att de gör det för annars flyttar jag. DS.

En kommentar till “Tio? Fem då? Nej men åtminstone fyra.”

  1. Ja, ibland är det svårt att komma igång med skrivandet, och när man väl kommer igång känns det ibland, som du skriver, FAN vad tråkigt det låter. Dock har det hänt flera gånger att jag tagit fram texter som jag skrev för länge sen och tyckt att det var ett riktigt bra första utkast. Blir kanon när texten arbetas vidare med. Synd att man blir så spärrad och blind när texten ligger en för nära i tid. Eller nåt.

Kommentarer är stängda.