Etikett: Stockholm

Sommarturné 2013

Dags för semester i de södra regionerna. I Stockholm nu, men redan i kväll äntrar vi Viking Lines Amorella för färd till Åbo och Nådendal, där vi i morgon ska besöka Muminvärlden och därefter bo i ett Muminrum på hotellet. Att säga att Tage är exalterad är ingen överdrift, är det i dag vi ska åka till Muminland? är en fråga som ställts varje morgon de senaste veckorna.

Därefter Stockholm igen i några dagar med start i helgen, följt av Gästrikland i mitten av nästa vecka.

Låt runtkuskningen börja!

Oklart i DN om Ordfronts bibliotekssatsning på e-böcker

Artikeln i dagens DN (24-timmarslänk här) om att Ordfront sluter avtal med Stockholms stadsbibliotek för att börja distribuera e-böcker till biblioteket direkt, utan att gå via distributören Elib, är en underlig text.

Jag tycker att den missar åtminstone fyra viktiga frågor:

1. Är det här ens en nyhet? Att Ordfront och Stockholms stadsbibliotek skulle inleda ett samarbete gällande e-boksutlåning skrev Svensk Bokhandel om redan i november 2012. Ändå har det här samarbetet förberetts ”under medial tystnad”, enligt Dagens Nyheter.

2. Vad är det som gör att det här avtalet är bättre än det Ordfront hade kunnat sluta med Elib? Det enda som nämns är att Ordfronts marknadschef Jenny Bjarnar säger att de vill kunna ge författare och förlag ”skälig ersättning” samt få tillgång till lånestatistik. På vilka sätt är ersättningen och lånestatistiken annorlunda jämfört med den som Elib erbjuder?

3. Är det inte ett problem att avtalet begränsar sig till Stockholms stadsbibliotek? Visserligen kan man sitta var som helst i landet och låna e-böcker från Stockholms stadsbibliotek bara man har en nätuppkoppling, men det krävs ett lånekort och det måste man hämta ut fysiskt på plats i Stockholm innan man kan börja låna. De cirka 8 miljoner av Sveriges invånare som inte bor i Stockholms närhet då?

4. Varför nämns inte Publit i artikeln, trots att det är de som sköter ”Elib-biten” mellan Ordfront och Stockholms stadsbibliotek? För det rör sig inte om ett direktavtal mellan förlag och bibliotek, utan om att Publit jobbar på att bygga upp en alternativ distributionskedja till den Elib etablerat, och där avtalet gällande Ordfront och Stockholms stadsbibliotek är det första projektet som lanseras.

Många frågor, som borde ha förtjänat svar.

Här och där

Inte sällan under den här helgen har jag fått frågan Men saknar du inte Stockholm?

Jag saknar Stockholm när jag är i Stockholm, har jag svarat. Först när jag befinner mig här inser jag att jo, jag saknar Stockholm ibland, det är en bra plats där jag har levt en stor del av mitt liv vilket har satt djupa spår. Stockholm är för mig hemma mer än någon annan plats jag har bott på.

Tidigare i kväll, när jag lämnat av en gungstol som jag hade med i bilen ner från Vittangi hos Johannas syster vid Thorildsplan, kände jag saknaden efter Stockholm närmast som en fysisk käftsmäll när jag på tillbakavägen körde upp på Västerbron och såg hur kvällssolen fick staden att gnistra i den varma försommarkvällen. I den stunden ville jag aldrig åka härifrån igen.

Men saknaden försvinner snabbt när jag inte är här. I Vittangi tänker jag sällan på det, där trivs jag lika bra, kanske till och med bättre på vissa sätt, även om trivseln är av en annan sort.

I morgon bitti rullar jag uppåt igen, strax före klockan sex ringer klockan. Tack för den här gången Stockholm, du visade dig från en bra sida.

Tidstjuven

När vi höll vårt föredrag i Kiruna för några veckor sedan fick jag frågan vad jag tyckte var den största skillnaden mellan att bo i Vittangi och Stockholm. En skillnad jag nämnde var att Vittangi inte är så spännande att promenera i, gatorna är lätträknade och barnvagnspromenader svåra att variera. Med Tage utforskade jag nya delar av Stockholm och Berlin mest varje dag, men nu, vi nöter samma slinga.

Fast grejen är samtidigt att det inte stämmer. För tyvärr tvingas jag erkänna att promenaderna kommit att bli fåtaliga den senaste månaden. Det finns hela tiden annat som får prioritet, i regel hus- eller trädgårdsrelaterat. Det finns alltid något som måste göras de stunder hon sover. Alltid mer än en sak dessutom.

Det här med husägande. Vad gjorde jag egentligen med all tid tidigare?

Dannyboydagen till ära: Ett filmmanuslöfte!

I dag är det en alldeles, alldeles speciell dag.

Som minnesgoda läsare av den här bloggen vet, så infaller den sista lördagen i maj den officiella Dannyboydagen. ”Dannyboy & kärleken” tar sin början strax före klockan 13 lördagen den 25 maj 2002, och utspelar sig sedan under 24 oerhört intensiva och svettiga Stockholmstimmar.

Och i dag ligger solen, stjärnorna och almanackan för första gången sedan dess i exakt samma läge. Inte sedan år 2002 har den 25 maj placerat sig på en lördag. Men i dag, lördag den 25 maj år 2013, sker just detta.

Hurra för Dannyboy! Och hurra för Dannyboydagen!

dannyboy640x290

Vad innebär då detta? Tyvärr inte särskilt mycket rent praktiskt. Det hade ju varit passande om jag denna dag befunnit mig i Stockholm och kunnat ta Morgan med på den officiella Dannyboyvandringen, som vi genomförde första gången 2007 när vi rekade inför skrivandet av filmmanuset, men så är inte fallet. I stället skriver jag det här inlägget i Vittangi strax efter klockan sju på morgonen med Tage bredvid mig i soffan som ömson kollar på ”Fåret Shaun” och ömsom ställer frågor som Vad gör du pappa? Vad är ett blogginlägg? Får jag skriva? Har Ville vaknat nu? Är mommo hemma? Får jag skriva?

Men. Jag kan väl dagen till ära nämna en kuriös plan jag haft en tid, och som jag hoppas kunna göra verklighet av inom en inte alltför avlägsen framtid.

Eftersom det inte verkar bli någon filmatisering av ”Dannyboy & kärleken” – jag har inte hört något från produktionsbolaget på år och dag och dessutom gick deras option på manuset rent juridiskt ut i fjol – har jag planer på att ge ut manuset som bok via Publit i print on demand-form. Jag förväntar mig ingen större publikrusning, men skulle ändå tycka att det vore väldigt roligt av tre skäl.

1) Det är ett rätt bra filmmanus. De skådespelare, producenter och regissörer som tog del av det innan det såldes och under den tid då det förekom någon sorts förberedande förproduktion med ett par olika påtänkta regissörer, verkade också anse det. Själv tycker jag att filmmanuset rent storymässigt är bättre än romanen, att skriva det gav mig möjligheten att plocka bort en del dödkött från handlingen och tajta ihop berättelsen ytterligare, samt lägga till ett antal roliga detaljer.

2) Det finns inte särskilt många filmmanus utgivna i bokform i Sverige. När jag skrev manuset var ”Fucking Åmål” det enda utgivna jag kunde finna som inspiration (och den utgåvan verkar inte längre finnas tillgänglig heller). Och även om värdet av ett bokutgivet filmmanus så klart inte är lika stort när filmen i fråga inte existerar, så tänker jag mig att det ändå kan finnas ett visst intresse bland filmstudenter, exempelvis.

3) Det kostar mig i princip inget annat än tid att ge ut manuset. Boken trycks bara upp hos Publit när någon köper den, och all administration sköts per automatik via deras tjänst. Det enda jag behöver göra är att formge ett nytt omslag samt fixa till en fungerande pdf av mina originalfiler. Och sådana saker tycker jag är roliga att pyssla med, bara tid finnes.

Så se det som ett löfte, om än inte ett exakt tidsangivet sådant. Och till dess – grattis på Dannyboydagen!

Hem

Stockholm är bra ändå. Jag kände det under veckan där, hur mycket staden har präglat mig och hur jag nog alltid kommer att se den som mitt hem, oavsett om jag bor där eller inte.

Vi sitter på flygplanet mot Kiruna nu, Ejda sover i min famn och Tage vilar huvudet mot Johanna, även han i sömn. Hoppas det är ett tecken på hur idylliska och enkla alla våra flygresor kommer att bli.

På tal om forna hem. Vi tog pendeltåget till Arlanda från Södra station, och ju längre norrut vi kom bland förorterna, desto fler ungdomar klev på med destination Uppsala och Valborg. När vi själva klev av, med tre resväskor, två barn och barnvagn, var stämningen i tåget förfesthög.

Antar att jag får inse att mina egna Valborgsår är passé.

Ogenomtänkt

Det har inte blivit särskilt många genomtänkta blogginlägg den senaste veckan, den här Stockholmstrippen har vänt upp och ner på vardagsrutinerna mer än jag trodde att den skulle göra. Kanske är det för att det är första resan någonstans som tvåbarnsföräldrar, kanske beror det på att jag haft för mycket att göra de få lediga stunderna, kanske är det en kombination.

Oavsett, ett faktum är det hur som helst.

Pengabränning

En av de stora skillnaderna mellan att leva i Vittangi och Stockholm är pengarna som nästan per automatik försvinner här nere. Under den här helgen har vår familj utan att leva särskilt extraordinärt gjort av med 2000 spänn bara på att förflytta oss, fika/äta ute och gå på Skansen. En vanlig helg i Vittangi gör vi inte av med en krona bortsett från eventuella matinköp på Konsum och kanske ett par hämtpizzor. Det finns helt enkelt inget annat att lägga dem på.

Nu säger jag inte att vi måste göra av med en massa pengar bara för att vi befinner oss i Stockholm, men i och med att utbudet finns vill jag gärna ta del av det i den mån jag har råd.

För tar vi inte del av vad staden erbjuder, kan vi ju lika gärna bo i Vittangi.

Storstadsliv

Det är ju, jobbstressen till trots, mycket trevligt att vara ”hemma”. Vi hängde i Skånegläntan i eftermiddags, Tage lekte järnet i ett par timmar påhejad av sin farmor, och sedan unnade jag mig en joggingtur längs Årstaviken i solen, iklädd shorts! Mycket mysigt.

Nu ska jag mota denna nyttighet i grind genom att besöka vår lokala pizzahökare.

I huvudstaden

Vi är i Stockholm. Det känns fint. Men jag har så löjligt mycket att göra att det nästan känns som bortkastat bortsett från att mamma i morgon äntligen ska få träffa Ejda (och Tage så klart).

Men i övrigt. All work and no play.

Framträdandet i Kiruna och resa söderut

Det var roligt i går! Jag räknade till 30 personer som kom och lyssnade på oss, vilket jag tycker får räknas som en bra siffra – vår bok som ju i mångt och mycket handlar om ett försök till jämställt föräldraskap och vad det för med sig är väl kanske inte det som folk går man ur huse för att köpa i Kiruna, om jag tillåts vara lite generaliserande. Särskilt många småbarnsföräldrar såg vi heller inte till, publiken bestod till större delen av the usual kultur-suspects. Men publiken verkade tycka att det vi sa var intressant och roligt, och vi sålde runt femton böcker efteråt av olika sort.

I samma stund som vi klev ut från Folkets Hus ringde Tage och snyftade Jag vill åka hem i mitt öra vilket fick mitt hjärta att brista en smula. Men när vi femtio minuter senare rullade in på Johannas föräldrars gårdsplan för att hämta våra telningar, hade han hunnit somna i sin mommos säng och vi lät honom sova kvar och tog bara med Ejda hem. Nu på morgonen hade han meddelat sin mommo att han inte är så förtjust i mig, pappa bara bråkar med mig och säger att jag inte får göra saker, och det minskade ju inte direkt hjärtvärken. Mental note: Hädanefter låta dem bli naturbarn utan regler.

I eftermiddag tar vi tåget mot Stockholm! Både jag och Johanna har ju varit ner tidigare sedan flytten, men nu åker hela familjen och vi stannar en vecka. Vi är alla väldigt peppade på en smula söderliv, Tage har beordrat picknickfrukost i trädgården på baksidan och ska köra mycket sparkcykel, har han meddelat. Dessutom kommer hans farmor och hälsar på ett par dagar, vilket han ser mycket fram emot. 06.30 i morgon bitti anländer vi.

Stockholm beware.

Anteckningarna

Även om jag är dålig på att skriva just nu går idéerna på högvarv. Nästan varje kväll när jag ligger i sängen och är på väg att somna måste jag gå in i Evernote och skriva till några rader i dokumentet för tankar om romanen. De börjar bli så många nu, spretar åt lite olika håll och hälften kommer säkerligen aldrig att realiseras men bättre för många infall än för få.

Det är roligt att gå tillbaka och se. Dokumentet där jag gjorde samma sorts anteckningar under skrivandet av ”Vi har redan sagt hej då”, det känns som hundra år sedan jag skrev dem och vissa infall minns jag inte ens, tänker hur skulle jag ha fått ihop det där, hur skulle berättelsen ha sett ut då och i botten finns originalslutet med, för jo jag skrev om slutscenen på tunnelbanetåget vid nyårsslaget helt och hållet, åh vad glad jag är för det.

Precis som i fallet med #1 och #2 har jag slutscenen för roman #3 klar för mig. I en mörk skogsglänta i norra Stockholms utkant äger den rum, berättelsen ställs på ända, något öppnar sig och något annat sluts. Ett mål att ta sig mot, längta till, fasa inför. Både för mig och människorna i romanen.