Springandet, sopbilen och signeringen.

Min bokmässa i övrigt då, bortsett från att jag var lite skeptisk över det här med e-böckerna? Det känns som att jag mest jagade efter Tage, som i sin tur spatserade iväg mot allt hans ögon fick syn på. Det var en hel del, kan jag tillägga.

Det är lustigt att tänka på att vi i fjol ojade oss och tyckte att det var jobbigt att ha med en bebis på bokmässan, trots att han vid det tillfället ännu inte hade lärt sig att krypa, plus att vi hade med oss barnvakt. I år var vi barnvaktslösa, och han sprang så fort han ställdes ner på mässgolvet. Och stå på golvet krävde han att få göra nästan hela tiden, han har inte något tålamod för att sitta i barnvagnen längre, om man inte går fort, vilket inte var så enkelt med tanke på besökarantalet. Lägg därefter till att han började tjoa varje gryning vid femsnåret såväl torsdag som fredag som lördag, och vi landar i slutsatsen att nästa år krävs nog någon sorts annorlunda lösning om vi ska komma hem från mässan med förståndet i behåll.

Några böcker köpte jag inte till mig själv, dock två till Tage, han är väldigt förtjust i Halvan, och tågboken som han hade sedan tidigare kompletterades nu med ”Halvan kör sopbil” och ”Halvan kör bärgningsbil”, sopbilen kändes som prio ett, vi bor ovanför husets återvinningsrum, och varje måndagsmorgon när sopbilen brukar komma ungefär lagom till frukostdags vill Tage ställa sig i fönstret och se på det förunderliga som sker.

Min signering? Jodå, det gick helt okej, jag sålde i alla fall tvåsiffrigt, trots att jag inte hade något riktigt bord och det hela skedde utan någon påannonsering vid montern, jag stod mest och hovrade kring traven med mina böcker och högg på dem som var där och fingrade på pocketen och såg någorlunda köpvilliga ut. Till min förvåning tyckte jag dessutom att det var ganska roligt. Så – mer sånt!

2 reaktioner till “Springandet, sopbilen och signeringen.”

  1. Sopbilar har tydligen en stark dragningskraft på barn. Jag har en kompis vars äldste son var alldeles lyrisk över sopbilen när han var i späd ålder. Han berättade på obegripligt bebisspråk för alla som ville höra på om detta under till fordon.
    Tror för övrigt att du har rätt angående e-bok. Så länge det finns pocketböcker verkar det inte som om folk överger papperet. På sikt slår e-boken säkert igenom, men det tar nog sin lilla tid.

  2. Jag tror också att pocketbokens exceptionellt starka ställning (plus det internationellt sätt väldigt låga pris de säljs för) i Sverige är en viktig faktor när det kommer till e-bokens tröghet i Sverige.

    Och ja – sopbilar är da shit!

Kommentarer är stängda.