Post Format

Recensionsgenomgång #1

Första recensionsdagen för ”Vi har redan sagt hej då”. Ångestdagen. Eller rättare sagt, ångesten ligger snarast inför den här dagen. Nu är klockan bara lite efter nio på morgonen, och en viss lättnad har redan hunnit infinna sig. Inte för att allt jag har sett är strålande, men för att romanen faktiskt åtminstone mottagits och granskats här och var.

Jag har tänkt att jag ska försöka gå igenom recensionerna när de inkommer, och även ge kommentarer på dem. Jag har tänkt kategorisera in dem under Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig, alltså recensentens omdöme nedmejslat till ett enda ord.

Okej, vi kör!

Fantastisk. Bokbloggen La Bibliofille har skrivit en recension som går till historien som en av de allra finaste jag någonsin har fått. I en lång och välgenomtänkt analys beskriver bibliofilen varför hon hela tiden faller för mitt verk, trots att hon anser att hon inte borde göra det. Jag nöjer mig med att citera en del av inledningen, där hon efter att ha beskrivit ramhandlingen som tämligen banal skriver Avskräckande va? Jo, jag vet. Ändå är det så bröstkorgsbristande bra att jag fått ägna helgen åt att skrubba blod och inälvor från Biblioteksväggarna. Om Ni tillåter metaforen. Och det fortsätter i samma anda. Obligatorisk läsning!

Jättebra. Bokbloggen Lilla O blir först förvirrad över att romanen inleds med kapitel sex, men inser sedan att hon gillar greppet med den uppbrutna kronologin. Överlag är hon imponerad av allt utom möjligen det myckna redovisandet av antal alkoholenheter som dricks genom romanen, men jag undrar om det verkligen stämmer att det sker så ofta? Hur som helst var min tanke med det där begreppet att försöka visa på hur analytiskt Filip hela tiden försöker tänka och agera, hur han eftersöker kontroll. Och trots att vi (ännu några månader) befinner oss i olika livssituationer så tar hon till sig boken, och det glädjer mig verkligen! Jag tillhör visserligen snarare  de trötta och lite bittra småbarnsföräldrarna som desperat försöker överleva livets tristesströsklar än de coola singlarna som hinner med tre fester på en nyårsafton, men även jag har dansat hysteriskt till Animal Nitrate. Det är en bok om min generation och den tilltalar mig. Språket är riktigt bra, lite omständligt ibland, men alltid vackert och varierat.

Bra. Arbetarbladets recensent Kristian Ekenberg ställer till det för mig. För efter att ha läst den här recensionen kommer mina föräldrar att tro att de uppfostrat en galning, beskrivningar som Han tvekar inte att framställa sig själv som en nätdejtandets fullblodspsyko, en mästermanipulatör som har bytt Vicomte de Valmonts gåspenna från ”Farlig förbindelse” mot Facebook-uppdateringar lär verkligen ge tummen upp i jantelags-Sandviken. Men mamma och pappa, jag är inte psykopat, jag lovar! Tvärtom så har flera av mina vänner sagt att de känner igen sig jättemycket i den här romanen, jag kan visa upp skriftliga bevis på det! Hur som helst, Ekenberg tycker att texten ibland är en smula fladdrig och i de styckena skulle mått bra av en redaktör, men medger att samma fladdrighet ibland skapar en kvalitet, en poesi i flykten. Och ett stycke är ju som klippt och skuret för ett recensionscitat: ”Vi har redan sagt hej då” är en självmordsbombare som obemärkt smyger sig in i vägra-villa-Volvo-vovve-generationens skara, perfekt förklädd till en av de egna – en hipp trettionånting-snubbe som dejtar runt, driver, skjuter upp livet. Men sedan briserar bomben.

Sådär. Helsingborgs Dagblad är mer svalt inställd, recensenten Marie Pettersson anser att det är en klichémässig skildring av trettionåntingstorstadsmänniskor, men erkänner att något håller henne kvar. Daniel Åberg gör ett uppriktigt försök att fånga den manliga trettioårskrisen i själva sin kärna, men till slut är det nog snarare uppriktigheten än slutresultatet som jag uppskattar. Här vill jag faktiskt protestera lite. Ja, jag är kille, men jag tycker faktiskt inte att det är en enbart manlig kris jag skildrar. Alla i hans omgivning befinner sig i någon sorts kris – förutom möjligen Iris – och omgivningen är uteslutande kvinnlig. Den här förvirringen som sitter i långt upp i åldrarna i vissa miljöer är inte könsbunden, jag har stött på lika många kvinnor som har de här tankarna och den här vilsenheten. Och det försöker jag skildra. Om jag sedan lyckas är en annan historia. Och till sist en liten lustig detalj av det mer tunga metaslaget – i recensionen skriver Pettersson att det inte skett någon direkt innehållsmässig utveckling sedan min debutroman, och konstaterar att Huvudpersonen Filip sammanfattar i själva verket hela boken när han konstaterar: ”Det är en skiva jag kan alltför väl, en vals om medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen som jag vevat så ofta att den blivit självspelande.” Här citerar hon nämligen, eventuellt omedvetet, indirekt HD:s egen recension av min debutroman. Någon gång under skrivandets gång fann jag mig nämligen sittande i soffan en eftermiddag osedvanligt uttråkad på mitt skrivande, och började för att muntra upp mig själv väva in några av de ryckcitat från ”Dannyboy”-recensionerna som finns på min pressklippssida i texten. Och just det där om medelklassungdomens sorgesång är faktiskt plockat ur HD:s ”Dannyboy”-recension, där det bland annat stod att läsa att romanen var en medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen. Jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt humoristiskt. Som fotnot kan nämnas att det finns spår av åtminstone två andra ”Dannyboy”-recensioner ganska nära det här stycket i ”Vi har redan sagt hej då”.

Nåja, dags att springa till jobbet. Fler recensioner följer när (om…) de dyker upp.

——

UPPDATERING: Här hittas övriga recensionsgenomgångar – #2 och #3 och #4 och #5 och #6, plus den kritik av kritiken som Arbetarbladet stod för.

4 kommentarer

  1. Oh, jag tvingas tyvärr meddela att ljudboken kommer att bli lite försenad, jag har helt enkelt inte hunnit redigera klart den de senaste dagarna. Ska skriva ett inlägg om det senare i dag. Men den kommer, var så säker!

    Reply
  2. Pingback: Daniel Åberg » Kritik av kritiken om kritiken av kritiken

  3. Pingback: Daniel Åberg » Recensionsgenomgång FTW

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.