Jo, han är löjligt söt. Men han är också hjärtskärande svår att ha och göra med klockan två på natten när han skriker som om himlen skulle falla ner, med sådan förfäran i sin ännu rätt ynkliga röst att tusen gråterskor inte kan göra den rättvisa. Och man ligger där, sitter där, står där och går där och vad man än gör så hjälper det inte, uppgivenheten som blandas med den totala olyckan i skrik efter skrik efter skrik som bara pågår.
Tills de helt abrupt tar slut. Som om någon tryckt på avstängningsknappen. Klick. Knäpptyst. Och så ser han så där förbannat söt ut igen, totalt omedveten om att hela världens bekymmer manifesterades i hans strupe för blott sekunder sedan.
Det är ett underligt och ärligt talat väldigt uppslitande skådespel.
Tage Testar Träget Tålamod
Ja, löjligt söt! Och aj vad ont det gör i hjärtat av att läsa din träffsäkra beskrivning av natten. Tack! Nu måste jag beställa din bok.