Om mobildistraherade föräldrar

Jag tänker på Sandra Jakobs krönika i Helsingborgs Dagblad häromdagen, som bland annat Lisa Bjärbo skrev om i går, om det här med distraherade föräldrar som inte ser sina barn eftersom de är ständigt försjunkna i sina mobiltelefoner.

Jag är knappast bättre än någon annan i det avseendet, men samtidigt vägrar jag skriva under på de domedagsprofetior som verkar vilja göra gällande att det här är ett nytt beteende. Det här simundervisningstillfället som Sandra Jakob skriver om, där föräldrarna sitter på läktaren med sina blickar riktade mot mobilskärmarna i stället för sina barn – backa bandet femton år till tiden innan sms slog igenom – hade vi då haft föräldrar sittande vid den där bassängen med full uppmärksamhet på barnen? Jag är rätt säker på att svaret är nej. De hade suttit och läst i böcker, stickat, löst korsord eller kanske till och med pratat med andra föräldrar. Jag håller med om att det ser illa ut när i princip alla sitter och fipplar med en mobiltelefon, men jag tror att det som egentligen sticker i ögonen är att alla sitter och ägnar sig åt samma sak. Före smartphonens era hade det sett bättre ut, eftersom föräldrarnas förströelseaktiviteter varierade.

För nej, jag tror inte att föräldrar förr i tiden ägnade mer tid eller uppmärksamhet åt sina barn. Tvärtom – har barnen någonsin stått mer i fokus i familjers liv än i dag? Att föräldrar därför tar tillvara på de tidshål som naturligt uppstår i vardagen och tänker på något annat i några minuter ser jag inte som något negativt.

2 reaktioner till “Om mobildistraherade föräldrar”

  1. Håller helt med dig! Som förälder (kanske till fler än ett barn) kommer man att sitta vid otaliga simbassänger, idrottsplatser och danssalar under många år. Och visst tittar man och visst möter man barnets blick och visst beundrar man framstegen. Det är ju mitt fina barn där nere i vattnet, på planen, i salen och jag vill förstås vara med och dela upplevelsen.

    Men det är också helt okej att känna att det samtidigt är rätt långtråkigt och vilja ägna sig åt något annat en stund, passa på att ta några minuter för sig själv, oavsett om det blir en bok, en stickning eller tryck på en mobil. En simskolekurs kanske pågår i tio veckor, 45 minuter varje gång. Man är inte en sämre förälder för att man släpper blicken ibland och funderar på något annat. Tvärtom, tror jag.

Kommentarer är stängda.