Första ledighetsveckan är inte redo att summeras än, två dagar återstår ju gubevars, men jag hoppas ändå att de kommande blir mer produktiva. Mer fyllda. Kanske är det bara en naturlig reaktion på att inte behöva gå till jobbet längre, men jag har gått omkring på gatorna med en känsla av en viss tomhet i veckan, en känsla som är svår att sätta fingret på men som irriterar, skaver för att använda ett populärt nulitterärt ord. Det gör mig retlig, för tanken var ju att de här sexton veckorna skulle vara som arbetets himmelrike, med kontemplation över text, liv och leverne. Oh well, det är femton komma tvåsjundedels veckor kvar, även om jag är medveten om att man inte kan kombinera komma med delar. Än är inte hoppet ute. Än kan jag slå världen med häpnad.
Dessutom är jag sedan två dagar övertygad om att jag är på väg att utveckla en form av dubbelhaka, trots att jag vill hävda att min kroppsvikt i övrigt inte ökar. Min fåfänga skulle aldrig överleva det. Måste nog ut och powerwalka en timme eller två.
Så skypar jag Morgan och får svaret Du är offline? och jag frågar Hu? och han skriver Du står som offline i Skype trots att jag bevisligen inte var det. Det känns som ett tecken.
För egen del, det är inte så lätt som det låter, det där med att sitta hemma för sig själv, med all tid i världen, och bara skriva. Kräver att man verkligen vänjer sig vid sina egna tankar 🙂