Post Format

Med nyfunnen känsla för rörelse

Har kunnat jobba mellan 9-15 varje dag den här veckan. Särskilt effektiv har jag tyvärr inte varit, har väl mest gått runt och känt mig för, försökt acklimatisera mig till en helt ny tillvaro. Att gå tillbaka till mitt tidigare jobb hade nog varit enklare, eller vad säger jag, det är klart det hade varit, att bara glida in i den gamla tillvaron hade ju inte inneburit några problem alls, och på många sätt känts tryggt och bekvämt.

Men det hade heller inte inneburit någon utmaning. Och sådana måste man väl utsätta sig för ibland. Jag var för dålig på det under lång tid, gled in i någon sorts kokong där jag bara lät saker puttra på år efter år, utan någon drivkraft för förändring, utan att knappt ens förflytta mig rent fysiskt.

En sak jag verkligen har stört mig på den senaste tiden är att jag fram till att jag träffade Johanna under ett antal år nästan aldrig reste någonstans. Varför i hela friden inte då? Jag hade råd, jag hade all tid i världen, jag hade inget som höll mig tillbaka. Ändå rörde jag mig aldrig, höll mig i de vana cirklarna i Stockholms innerstad, lät inget rubba dem på något vis.

Ren idioti.

Nåväl. Vi har ju tagit igen det med råge de senaste åren. Tage har blivit en van resenär, han är mer bekväm med att åka flygplan än vad jag själv är och har redan

Eh. Jag skriver det här från soffan, Tage stökar omkring kring mina fötter och möblerar om vardagsrummet så smått, skjuter in soffbordet till sitt direkt angränsande sovrum till exempel. Hur som helst, i samma stund som jag skrev att han är en van resenär och mer bekväm med att åka flygplan än jag själv, kom han fram till mig med sin lilla röda resväska i famnen och ville ha hjälp med att öppna den. Nu har han packat den med ett tåglok, en av sin mammas snusdosor samt en mindre väska i stål  – kan ju vara bra med en liten väska när man ska gå på stan – och försöker under viss frustration få ihop locket.

Ett tecken så gott som något. Vi måste nog resa någonstans snart.

2 kommentarer

  1. Vad snackar du om? Du hade väl korsat Atlanten flera gånger och varit nere på kontinenten åtminstone någon gång? Det är mer än vad de flesta gör under ett helt liv.

    Reply
  2. Förutom New York-resan för att hälsa på er 2008 så åkte jag inte utomlands privat en enda gång från början av 2004 fram tills jag började resa med Johanna fyra och ett halvt år senare, en tidsrymd som sammanfaller med mina singelår. Visst var jag ner på kontinenten några gånger under de där åren, men det var enbart jobbresor. Det jag stör mig på är att jag – trots att jag inte hade någon annan att ansvara för utöver mig själv – bara satt hemma på rumpan trots att jag banne mig hade haft råd att åka på weekendresor en gång i månaden om jag hade velat. Jag åkte inte ens någonstans på semestrarna, förutom till mamma och pappa i Gästrikland.

    Visst är det så att många aldrig tar sig någonstans för att de inte har råd eller tid, allt är så klart relativt. Men jag hade alla möjligheter, men tog dem inte. Det irriterar mig så här i efterhand.

    Reply

Lämna ett svar till Morgan Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.