Jag är så fin och ödmjuk

Jag träffade mitt största fan i går kväll. Eller åtminstone ett av mina största, jag vet inte riktigt hur många som skulle kalla sig så, troligen högst ett fåtal. Vi har träffats tidigare, vi har gemensamma vänner, vi är Facebookkompisar, vi har haft mejlkontakt.

Jag inledde med att säga öh, vi har inte setts förut va?

Way to go Daniel.

4 reaktioner till “Jag är så fin och ödmjuk”

  1. Resten av den inledande konversationen:
    – Jo, vi har setts en gång…
    (Lite generad) – Men du har färgat håret sedan dess, va…?
    – Nej.
    – Nehe, men du har en annan frisyr…?
    – Nej, inte direkt.

    Det är bara att inse att man inte ger ett så starkt första intryck. Men det känns helt ok. Verkligen helt ok. Verkligen.

  2. Men senare på kvällen kom vi ju faktiskt fram till att du i går hade ditt vanligen midjelånga hår uppsatt, och att du nog hade lugg när vi sågs senast. Ju. Väl…?

    Nä, det är nog bara att inse att man inte alltid har huvudet på skaft tyvärr.

    Men det var väldigt trevligt i går i alla fall, även om jag var bangig och gick i förtid. Ses snart igen hoppas jag!

  3. Jag medger att jag var lite orättvis nu. Trots allt var det ju länge sedan vårt första möte. Jag minns inte hur jag såg ut då, det kan ju ha varit en vansinnig skillnad så att jag såg ut som en annan person.

    Hoppas också att vi ses snart igen! Jag håller ju på att snickra ihop en lista som måste överlämnas affärsmässigt och korrekt.

Kommentarer är stängda.