Har vi redan sagt hej då?

Började skriva i går, även om det tog emot och dröjde alldeles för länge och inte blev alls så långt som jag hade föreställt mig att det skulle bli. Vilket väl å andra sidan var ungefär precis vad jag hade förväntat mig eftersom jag vid det här laget känner mina skrivvanor rätt väl. Eller rättare sagt avsaknad av vanor.

Hur blev det då? Tja, svårt att säga, jag tänker fortsätta i dag när jag får tid. Jag har inte läst igenom det än, och det brukar vara först då jag får en känsla för om jag är på väg käpprätt åt helvete eller om det kan bli okej. Det kändes annorlunda när jag skrev, det blev en annan ton än jag är van vid, oklart varför ännu. Det ger sig väl när jag låter texten sjunka in, tillåter den att ta form, bli formad, omgjord, massakrerad, raderad, utplånad från jordens yta. Så här ser i alla fall det första, totalt oredigerade, stycket ut just nu:

Hjärtat slår lugnt när han går för att möta henne. Kanske är slagen något fler än normalt, strax över vilopuls, men något annat är väl inte att förvänta, han rör ju på sig, går, promenerar med raska steg, hör hur fötternas nedsättning på asfalten – nej gatstenarna – skapar ett lätt ljud. Som det ska vara. Precis som vanligt.

Som sagt, det är inte facit. Jag ändrade för övrigt dokumentnamnet till Har vi redan sagt hej då? när jag började på ny kula. Jag vet inte om det innebär något mer än att jag ville skilja det från det gamla.