Hålla låda

Man kan ju lugnt påstå att jag svor inombords när jag stod i tunnelbanan i går morse och insåg att mitt elva sidor långa manus som jag förberett till mitt föredrag på Biskops-Arnös skrivarlinje låg kvar hemma på soffbordet. Trots att jag hade gått upp extra tidigt för att ordna med utskriften. Trots att jag hade fixat till ett par detaljer med bläckpenna bara minutrar innan jag lämnade lägenheten. Trots att jag placerat pappershögen extra synlig när jag packade ihop väskan, så att jag bara skulle kunna placera den överst.

Men nej, på soffbordet låg det, och jag tuffade ner mot centralen.

Elva sidor!? Är jag knäpp? Möjligen, men det är så mina talmanus brukar se ut, jag skriver ner i princip exakt vad jag planerar att säga, inklusive effektfulla pauser, men sedan när jag väl är på plats använder jag bara manuset sparsamt, jag har ju hunnit gå igenom det några varv under skrivandets gång, så det brukar gå av sig själv. Dock vill jag ha det där som backup, som ryggrad. Plus att det behövs extra mycket när jag ska göra en presentation i Keynote, jag skriver ut

KLICK

i manuset där bilderna ska komma, så att jag vet när det är dags. Förekomsten av bilderna gör också att det blir svårare att tala i fri stil, att komma ihåg vad jag tänkt säga är inte så svårt på det stora hela, men det är svårt att komma ihåg exakt i vilken ordning bilderna kommer utan något sorts körschema.

Nåväl. Nu gick det visserligen alldeles utmärkt ändå, när jag väl var på plats i Biskops-Arnös mediesal och lyckats koppla in iPaden i systemet (Keynotepremiär via paddan!) återstod 20 minuter tills eleverna skulle komma, så jag hann gå igenom bildspelet och utifrån det kunde jag skriva upp mina stolpar på ett stort papper som jag hittade. Jag höll låda i nästan timmarna två non stop, ämnet för dagen var Författarrollen i förändring eller Den nya författarrollen eller Så kan man också ta sig fram som författare eller något i den stilen. Kursledaren sa efteråt att hon var väldigt nöjd, och att hon tyckte att de hade fått mer matnyttig information om den svenska förlagsvärlden från mig än de fått totalt under de två studiebesök de gjort på förlag inne i Stockholm. Det gjorde mig väldigt glad att höra.

Det är en lustig plats, den där anrika folkhögskolan utslängd på en ö i norra Mälaren. Jag har bara varit där en eller två gånger tidigare, när Peter gick på skrivarlinjen för sex-sju år sedan, minns inte exakt hur många besök jag gjorde, men jag kan verkligen känna en saknad inför att jag aldrig provade på en liknande tillvaro någon gång när jag pluggade. Jag var nära att söka skrivarlinjen i Skurup en gång minns jag, men tyckte till sist att Skåne kändes för långt bort trots allt, och struntade i det. Varför sökte jag aldrig Biskops-Arnö? Mer prestigefyllt blir det ju inte när det kommer till skrivarutbildningar i Sverige, och det ligger ju rätt nära såväl Sandviken som Uppsala som Stockholm, de tre nav jag haft i mitt liv. Minns inte.

Hur som helst. Det var roligt att få komma dit, och jag hoppas på repris nästa årskull.

2 reaktioner till “Hålla låda”

  1. Jag har alltid varit djupt imponerad av de som kan skriva ett manus, och hålla sig till det, oavsett hur lång tid de ska tala. Jag är nästan medicinskt oförmögen att göra det. Men; känner du dig aldrig hindrad av det? Känner du aldrig bara för att iprovisera dig igenom allting?

  2. Jo, men som jag också antyder i inlägget, så använder jag inte manuset så mycket när jag väl står där. Vill bara känna tryggheten av att ha det i min hand, och kunna se i vilken ordning bilderna kommer så att de dramatiska effekterna kommer på rätt ställe.

Kommentarer är stängda.