Post Format

En lovsång till den lokala bibblan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 januari.

——

Att jag vurmar för digital litteratur såväl i min vardag som i den här spalten är ingen hemlighet, större delen av den skönlitteratur jag tar mig an läses endera på min läsplatta eller lyssnas på i min mobil.

Ändå går jag med dårens envishet till byns bibliotek varje tisdag eftermiddag, och njuter av varje sekund.

Jag går inte ensam, min femåriga dotter är alltid i släptåg och ofta även min åttaårige son, men eftersom byns bibliotek är inrymt i skolan betraktar han det inte längre som samma högtidsstund som sin lillasyster, utan mer som en del av vardagen.

Biblioteksfilialen i Vittangi är inte spektakulär, öppettiderna stannar på 12,5 timmar per vecka fördelat på måndagen och tisdagen, och antalet aktiviteter i bibliotekets regi är lågt, under de sex år vi bott här kan jag bara minnas en handfull arrangemang av arten författarkvällar eller liknande.

Men det är familjärt och mysigt, bibliotekarien känner oss – känner framförallt mina barn – vet vad de gillar och har inte sällan på eget initiativ lagt undan en nyinkommen hästbok till femåringen eller tagit med som fjärrlån från biblioteksfilialen i grannbyn, där hon också arbetar.

När vi flyttade hit hade jag kluvna känslor för byns bibliotek av två orsaker – öppettiderna och placeringen. Två dryga halvdagar öppet per vecka kändes snålt, van som jag var från många år i större städer med daglig tillgänglighet såväl på vardag som helg. Och att biblioteket låg mitt i skolan – gjorde inte det att det blev oerhört anonymt? Jag ville ha en lokal med inbjudande skyltfönster där en öppetskylt på gatan lockade till spontanbesök, men vem råkar gå igenom skolans huvudkorridor för att upptäcka biblioteksdörren stå öppen?

Med tiden har jag dock omvärderat mina ståndpunkter.

Dels har den begränsade öppettiden gjort att vi går dit med obscen regelbundenhet. Tisdagar ÄR biblioteksdag – jag hämtar femåringen på förskolan, vi går gemensamt till fritids, plockar upp åttaåringen och går vidare genom korridoren till bibblan, där vi sedan slår oss ner i soffan i barnrummet och högläser en trave böcker som femåringen valt ut. På en större ort där vi kunnat välja dag och tid fritt tror jag faktiskt att vi hamnat där mer sällan – en regelbunden aktivitet är enklare att skapa en rutin kring.

Och placeringen i skolan, ja – även där har jag svängt. Ska biblioteken fortsätta vara centrala i våra medvetanden, måste de unga lära sig förstå dess betydelse. Att grundskoleelever möts av en öppen biblioteksdörr i korridoren åtminstone några dagar varje vecka känns viktigare än att en vuxen som driver runt på byn gör det (och i vilken utsträckning sker det ens, om jag ska vara ärlig?).

I den bästa av världar erbjuds så klart både bra skolbibliotek och fina ”vanliga” bibblor – centralt placerade i samhället. De senaste åren har också skolbiblioteken fått öronmärkta, extra resurser i regeringens nationella budget, vilket förbättrat tillgängligheten, men trots detta fortsätter de totala staplarna för utlån och besök på våra offentliga bibliotek att långsamt men stadigt minska.

Men varför vurmar jag ens för fysiska bibliotek, om jag nu själv oftast sitter med näsan i en läsplatta när jag läser?

Det är inte krångligare än att jag tror att fysiska möten i ett varmt, ombonat och offentligt rum är viktiga. Vi har inte så många sådana kvar i samhället, faktum är att jag inte kan komma på ett enda utöver biblioteken.

Så därför fortsätter vi gå, jag och kidsen. Gör det ni också.

En kommentar

Lämna ett svar till Niklas Magnusson Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.