En fiktion som aldrig blev

tbanany.jpgInnan jag började skriva på romanen som i dagsläget har titeln Vi har redan sagt hej då funderade jag på en del olika romanprojekt. Ett utspelade sig främst i London. Ett annat var en fortsättning på Dannyboy & kärleken.

Jag hade lite olika idéer. Grunden till att jag ville skriva en fortsättning – och fortfarande kanske skulle vilja göra det på något sätt någon gång – är och var att jag helt enkelt skulle vilja veta hur det går för de två trasiga själarna som skiljs åt en söndagsförmiddag i slutet av maj 2002. Jag vill veta vad som händer, och jag skulle så gärna vilja att det går bra för dem, särskilt för flickan, som jag under skrivandets gång kom att få väldigt ömma känslor för.

Nu finns det ju visserligen en epilog som extramaterial i pocketupplagan, en epilog som pekar i en ganska ljus riktning. Men den skrevs under lätt alkoholrus en sen natt, och var väl aldrig egentligen tänkt att vara på riktigt, antar jag. Det var dock, åtminstone för några dagar, Dannyboy i Amerika.

Synopsisdokumentet, som jag för övrigt skapade exakt för två år sedan i dag, lyder som följer (och observera – om du inte läst Dannyboy och har planer på att göra det, så innehåller den här synopsisen information som åtminstone inte jag skulle ha velat veta i förväg!):

En kvinnlig frilansjournalist ringer upp Dannyboy och vill skriva en artikel om honom. Hur har hon hört talas om hans udda historia?

Utspelas hösten 2004, början av oktober kanske? De träffas på ett fik i Stockholm, och han lägger fram ett erbjudande till henne – han berättar sin historia om bröllopet, om hon går med på att det sker under en resa till New York senare samma månad. Han har tänkt åka dit för att vara med om firandet av NY:s tunnelbanas 100-årsjubileum. Han går med på att betala hennes flygbiljett, men därutöver får hon bekosta sig själv. Hon tycker att det verkar underligt, men går efter viss tvekan med på förslaget.

Väl där ändrar han planen efter några dagar. Han planerar att stanna längre, att köpa en bil och köra till… var då? innan han åker tillbaka. Vill hon följa med och få hela historien serverad för sig? Hon tackar ja, de köper en bil och reser iväg.

Hon har en pojkvän där hemma, som ställt sig skeptisk till att hon åker. Hur påverkar att de reser vidare relationen?

Varför är hon så intresserad av att få historien berättad för sig? Vad vill hon veta? Vad har hänt från maj 2002 till hösten 2004? Vad har hänt med Agnes? Med stockholmstjejen? Med Rebecka? Med honom? Vad gör han? Något spännande måste det vara, eftersom hon ändå tycker att han är värd att uppmärksammas med ett reportage, och redo att åka till USA med honom.

Har han skrivit db&k om händelsen, eller har han i fiktionen inte gjort något sådant alls, utan levt ett stilla liv utan uppståndelse, knäckt efter det som hänt?

Är bilresans mål att han ska uppsöka Agnes (eller någon av de andra tjejerna från första boken)? Kanske har han inte för avsikt att det ska bli något mellan honom och journalisten, utan har en tanke om att det hela ska bli ett underligt experiment där hon får bese och dokumentera vad som sker när han återser Agnes för första gången på 2,5 år? Men så förändras deras relation under resans gång, och mötet med Agnes blir en tragisk twist på slutet på något sätt?

Med facit i hand är jag ytterst glad att det här stannade vid en tanke. Det skulle ha blivit en bok enbart för dem som läst den första, och det skulle troligen inte ens ha blivit en särskilt sympatisk berättelse. Usch, det känns nästan obehagligt att delge er tanken att jag funderade på det till och med. Men min hårddisk är er hårddisk, så there it is. Historien om det som aldrig blev. Jag lovar att det som kommer istället – som inte har ett dugg med Dannyboy att göra (men kanske lite lite lite med flickan, jag har inte riktigt bestämt mig ännu) – är mycket bättre.

8 reaktioner till “En fiktion som aldrig blev”

  1. tur för dig att du skrev det där med dannyboy i FET JÄVLA STIL för jag har faktiskt börjat på den. så jag scrollade snällt ned.

    hursomhelst, inatt kunde jag inte sova och din pocket låg där och suktades, så jag tänkte what the hell. och min vana trogen slog jag upp den sista sidan först och såg en skum spegelvänd text och tänkte: VA? vadan detta? killen har ju humor. sen läste jag epilogen och jag vill bara säga en sak: LOVE ACTUALLY och öl efteråt borde vara förbjudet för den filmen är helt makalöst hoppfull och smajlframkallande och liksom öl när man har sett en sån rulle, på bio dessutom, kan inte annat än göra en… lite knäpp..?!

    och jag höll mig så hårt för att inte läsa den där sista spegelvända sidan även om jag höll upp den mot en spegel och nästan, men bara nästan, fuskade. i alla fall.

    du. jag har alltså läst tio kapitel. dannyboy och kärleken är smått beroendeframkallade. typ mycket så. jag har redan börjat stryka under. och när jag har läst klart den, ska jag skicka dig exakt de fraser, meningar och ord som jag ansett vara nyckelmeningarna. och du får gärna säga vad du tycker om min sömniga analys.

    okej för dig?

  2. Duktigt av dig att först följa min uppmaning i bloggen, och att du därefter till och med motstod frestelsen att läsa epilogen först. Zoe – karaktärsfast som få!

    Självklart får du mejla mig, och självklart kommer jag att svara. Analys är alltid roligt.

  3. Logiken är väl självklar – han ska ju åka för att vara med vid firandet av NY:s tunnelbanas hundraårsjubileum (som faktiskt ägde rum hösten 2004 även i verkligheten) och därför har jag illustrerat inlägget med en bild på Manhattans tunnelbanenät. Solklart!

  4. Ehhh… jag vet. Kommentaren var ett försök till lustighet om var du satt när du fick idén (som du sedan spolade. Idén alltså.).

  5. Nej, nu får det vara nog talat om mitt duschdraperi. Fast det är ju väldigt fint, så jag förstår fascinationen.

  6. jag har läst klart din bok. och den spegelvända texten. och din synopsistanke. synopsistanken var… sådär. den spegelvända texten: love actually gånger tusen. din bok måste jag får återkomma om. vill göra det utförligt.

Kommentarer är stängda.