En dag i dåtiden

Vi tog tåget till Uppsala i går, jag och Tage. Såg landskapet svischa förbi, klev av på den nya stationen som jag aldrig tidigare sett mer än som byggskelett och för ett ögonblick var jag förvirrad, det gamla stationshuset låg numera vid sidan om – bortglömt, utestängt och tydligen på väg att bli ännu en filial till restaurangkedjan Svenssons. Men på något sätt kändes det som en tanke. När jag för första gången tar med mig ett femkilos kvitto på att jag har vuxit upp, så tar ungdomens stad emot mig på ett nytt och betydligt mer anonymt sätt.

Mötte upp min vän Petra. Vi gick och fikade med våra respektive barnvagnar på Café Fågelsången, inte av nostalgiska skäl för jag var aldrig någon fikare under Uppsalaåren men de har en väl tilltagen barnvagnsvänlig uteservering, så det här med klassiskt fik ett stenkast från Flustret, Svandammen och Stadsparken kom liksom på köpet.

Jag lärde känna Petra först efter Uppsalaåren, för mig var hon en symbol för den ultimata stockholmaren, uppvuxen på stadens gator och skeptisk till livet utanför tullarna. Som jag minns det förstod hon aldrig varför jag längtade tillbaka till Uppsala och tog pendeln titt som tätt. Nu bor hon där istället, verkar trivas, och jag blir allt mer av en stockholmare. Oväntat.

Vi jämförde nyfödingar, Tage hade några veckor och något kilo upp, men hävdade sig ändå väl i konkurrensen tyckte jag. Dessutom verkade han uppskatta Uppsala, låg snällt i sin vagn och sög på högerknogen mest hela tiden vilket gladde mig eftersom det ändå kommer att bli hans framtida studentstad. Och nej, jag är faktiskt inte helt säker på att jag skämtar när jag skriver det som ett faktum, även om jag hoppas att jag gör det. Att jag vill att Tage ska bli Uppsalastudent och aktivt ta del av nationslivet är en förhoppning jag utan tvekan kommer att försöka förverkliga på något helt osubtilt sätt. Jag kan leva med Lund också, men sedan – nej, någon måtta får det ändå vara.

När det var dags för hemfärd var tåget jag hade planerat att vi skulle ta fullt. Vi hade inga sittplatsbiljetter bokade – man har inte det när man köper pendelbiljett – och det här var ett tåg som kom från norrifrån och det var kaos på perrongen och … nej, jag blev stressad med min barnvagn helt enkelt, och bestämde mig för att invänta nästa vanliga pendelavgång en halvtimme senare istället. Vi tog en promenad genom det nya stationshuset, hängde på Pocketshop, köpte en vattenflaska på Pressbyrån, bytte en blöja på toaletten och bläddrade lite i Uppsalatidningen, som är en systertidning till Innerstadspresstidningarna i Stockholm, eller jaha, Direktpress heter de visst numera. När det slutligen var dags för hemfärd saknade jag inte längre det gamla stationshuset. Charmigare, visst, men också stressigt trångt och fuktigt.

Vi åkte hem. Johanna mötte oss på Centralen och vi promenerade hem genom staden.