Det här med Karin Boye, Mercedes-Benz och Akademien

Jag måste säga att jag tycker att den här historien där Svenska Akademien hotar stämma Mercedes-Benz för att de använt Karin Boyes dikt ”I rörelse” i en reklamfilm är problematisk.

Å ena sidan verkar Akademien ha rätten på sin sida. Även om det är mer än 70 år sedan Karin Boye dog och upphovsrätten på hennes verk har gått ut finns något som kallas klassikerskydd, som endast Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien kan åberopa. Om de anser att ett skyddslöst verk far illa har de rätt att gå till domstol och försöka beivra utnyttjandet om det ”kränker den andliga odlingens intressen”.

Men å andra sidan är det lätt att hamna snett i sådana här diskussioner. I vilka sammanhang får en klassiker användas utan att den andliga odlingen kränks? Ligger problemet i att Mercedes-Benz är ett vinstdrivande miljardföretag? Är det att dikten har kortats? Hur ”gott” måste syftet vara för att klassiska verk ska få användas? Och hur klassiskt måste det vara för att akademierna ska reagera?

Kanske är det så att hanteringen i det här fallet har varit slarvig, även om det enligt uppgift ska vara så att Mercedes-Benz har kontaktat Karin Boye-sällskapet i förväg och fått deras tillåtelse att använda dikten i reklamfilmen. Men grundfrågan borde ju vara om det här på något sätt kan sägas skada Karin Boyes författarskap och eftermäle. Och jag kan inte se att det gör det. Snarare kan jag se en oupplyst människa sitta nedsjunken i en tv-soffa någonstans som fångas av de vackra raderna, googlar dem (det är ju trots allt reklampaus så hen har ju redan mobilen i handen) och upptäcker ett författarskap.

Låser vi in våra klassiker i ett skåp kan vi visserligen vara säkra på att de aldrig missbrukas. Men de lär heller aldrig nå särskilt många nya läsare.

5 reaktioner till “Det här med Karin Boye, Mercedes-Benz och Akademien”

  1. Blev själv väldigt upprymd när jag hörde Boyes text inifrån vardagsrummet, fick tillfälle att lära lillebror något om textens ursprung och kollade dessutom själv upp originalet. Men som sagt, kluvet. Fint att folk som tittar på reklamkanaler får lite fin poesi mitt i allt. Tråkigt att det är i ett sammanhang där hennes ord ska stärka ett varumärke som Boye själv aldrig haft någon relation till. Skrev om detta själv här.

  2. Ett av problemen är väl att Boye själv sannolikt aldrig skulle vilja se dikten i det här sammanhanget, med hennes engagemang i Clarté etc. Jag tror inte heller du skulle gilla om säg SD använde citat ur dina böcker i sin propaganda, även om du så varit död i 70 år.

  3. Chansen är väl i princip hundraprocentig att Karin Boye när hon levde skulle ha vägrat att förknippas med ett kommersiellt budskap av det här slaget. Men är det verkligen det som diskussionen bör handla om? Är det inte snarare hur samtiden ser på det hela? Hur tolkar publiken av i dag att Karin Boyes ord dyker upp i en bilreklam? De drar knappast slutsatsen att Boye gillade tyska lyxbilar, utan mer troligt är väl att de ser det för vad det är, ett sätt att skapa en suggestiv och positiv atmosfär kring en produkt på ett sätt som är väldigt typiskt för vår samtid. Det kan man så klart också anse vara förskräckligt, men frågan är om vårt kulturarv tjänar på att skyddas från hur dagens samhälle på gott och ont fungerar.

    Jag tycker att frågan jag ställer i mitt inlägg är den väsentliga – skadar det här Karin Boyes verk eller synen på henne som person? Jag har svårt att se att det gör det, snarare tror jag att chansen är större att det faktiskt kan så ett frö av intresse för lyrik i allmänhet och hennes sådan i synnerhet.

    Ett exempel som kanske inte är helt jämförbart men som jag ändå drar upp ur min egen minneshatt: Under första halvan av 1990-talet använde sig Grumme tvättsåpa under ett antal år av ett klassiskt musikstycke i sina reklamfilmer, de utspelade sig i en karg skärgård där det stod en liten idyllisk svensk vitknutsstuga på en kobbe har jag för mig. Jag tyckte att det där stycket var så himla fint, och spenderade lång tid med att botanisera på Sandvikens folkbiblioteks cd-avdelning efter vad det kunde vara innan jag lyckades identifiera det som Edvard Griegs ”Peer Gynt” (jag hade noll koll på klassisk musik och var för feg för att fråga bibliotekarierna, jag var ju en pop- och rockkille utan självdistans). Det hela ledde till att jag köpte flera skivor från Naxos av Grieg, samt även någon samlingsskiva med Mozart och Beethoven. Hade Grieg gillat att han användes för att skapa en harmonisk känsla åt ett tvättmedelsmärke? Sannolikt inte, men det födde hur som helst ett visst intresse för klassisk musik hos mig, och även om jag fortfarande långtifrån är någon konnässör på detta område, så lyssnar jag än i dag ganska ofta på Grieg när jag skriver.

    Och gällande det sista du skriver: Nej, Daniel Åberg anno 2014 skulle så klart inte gilla om något han skapat användes av Sverigedemokraterna. Men jag har samtidigt ingen aning om hur en sådan sak skulle tolkas i samtidssamhället år 2135, om jag tillåts leva tills jag blir 80 och vi sedan lägger 70 år på det. Så jag överlåter det åt framtiden.

  4. Om Du verkligen på allvar tycker att det inte spelar så stor roll vad Karin Boye själv hade tyckt eller vad hon blir förknippad med för kommersiella produkter, så är jag rädd att Du fortfarande är ”en pop- och rockkille utan självdistans”. Som tycker sig veta bättre än Svenska Akademien. Jag blev upprörd när jag hörde reklamen och det blev nog många i min generation. Och din logik är för snårig och bristfällig för att man ska kunna bemöta den med några korta rader.
    Men om reklambyråns snylteri verkligen – vilket jag starkt betvivlar – har Karin Boye-sällskapets medgivande, så kan Du ju gå med där. Det gör inte jag.

  5. Hans: Nu vet jag inte vad självdistans har med resonemanget jag för i inlägget att göra, men bör jag tolka din kommentar som att jag gör bäst i att hålla käft bara för att jag inte tycker som Svenska Akademien i den här frågan? Det står dig naturligtvis fritt att anse att mina resonemang inte håller, men jag upplever inte mitt inlägg som särskilt konfrontatoriskt, varför ens i snäsig ton avfärda det jag skriver om du inte tycker att resonemanget är värdigt att bemötas?

    Uppgiften om att Karin Boye-sällskapet gett sin välsignelse till reklamen kom visserligen från reklambyrån, men den citerades av i princip samtliga riksmedier och kan omöjligt ha passerat sällskapet obemärkt förbi. Faktumet att de inte har dementerat (och heller inte svarat dem som frågat om det här på sällskapets egen sajt), tolkar åtminstone jag som att uppgiften stämde.

Kommentarer är stängda.