Spåkuleberättandet och jag

Jag tänkte skriva lite om ett berättargrepp som ibland dyker upp i romaner som alltid stör mig. Och föga anade ni att blogginlägget även skulle innehålla upplösningen av Johan Theorins ”Skumtimmen”, som ni tänkt läsa i hängmattan i sommar men istället blev snöpligt snuvade på eftersom ni fortsatte läsa.

Så, med det ur vägen går jag rakt på sak, jag ogillar alltså när en författare helt utan förvarning slutar att bara vara en romans berättare, och istället blir en romans berättare med förmåga att se in i framtiden.

Låt mig ge ett helt uppdiktat exempel på vad jag menar: Daniel låste dörren till sin lägenhet och inledde sin dagliga promenad till jobbet. Föga anade han att hans kollega skulle få ett spontant infall senare på dagen och köpa glass till hela redaktionen bara för att det var så vackert väder ute.

Nu är det sällan så här odramatiska och godartade föraningar som författare spiller ut, nej, ska det ses in i framtiden sker det helst med dunder och dödliga brak. Så här sker det på sidan 278 i ”Skumtimmen”:

”Spana på, då”, sa Julia. ”Det skadar ju inte.”
Den kommentaren var ironisk utan att hon visste om det – nästa gång Julia såg Gerlof skulle han vara döende.

Jag har aldrig förstått sånt här. Helt utan förvarning blir författaren för ett par sekunder klärvoajant. Vad finns det för mening? Vad är syftet? Det är ju ingen idé att som läsare få hjärtsnörp och kvida nej, det får inte hända Gerlof något! för det är ju precis vad jag just fått veta, han kommer snart att vara döende och det finns inte ett jota jag kan göra åt det om jag inte helt sonika lägger boken åt sidan och säger jag läser inte en rad till! men lite äldre än fem år är jag ju trots allt. Nej, jag tycker bara att det förstör. Åtminstone när det används så här, inslängt till synes på en höft oftast i slutskedet av romaner, precis som att vi var för klenhjärtade för att klara crescendot utan förvetskap om vad som komma skall. Slutet av läsningen blir som att cykla med pyspunka, det går obönhörligen trögre och trögre och till sist slänger jag hojen i vattnet vid Skeppsbron i ren frustration. Kanske ångrar jag mig lite efteråt när det är gjort, men då är det så dags.

Det är en annan sak om det används som ett medvetet stilgrepp, särskilt inom filmens värld är det ju inte helt ovanligt att slutet serveras i inledningen och därefter rullas hela historien upp, det mest klassiska exemplet är väl ”Sunset Boulevard”. Men det här är något annat. Det här är bara … nej jag vet inte ens vad man ska kalla det.

Men vänta nu, säger kanske någon. Gerlof dör ju faktiskt inte. Nej, Theorin har säkert tyckt att det var ju smart att låta folk tro att Gerlof ska dö genom att skriva att han är döende, men i mitt fall gjorde det bara irritationen än större, eftersom jag läste det som att han tog fasta på en urusel typ av romangimmick och använde den för att på ett rätt genomskinligt sätt försöka luras.

Det stör mig att jag inte kan komma på några fler konkreta exempel när författare använder den här typen av spåkuleberättande. Men det händer ibland. Och det gör mig lika sur varje gång. Jag går runt med en citron i munnen hela dagen.

I övrigt tyckte jag att ”Skumtimmen” var väldigt trevlig läsning, det är alltid roligt med romaner av kriminalkaraktär där ambitionen är större än att bara berätta en deckarhistoria. Och jag fick verkligen lust att åka till Öland i sommar. Bara en sån sak.

Men en kritisk sak till: Det finns rätt många tillfällen i ”Skumtimmen” då inte de rätta frågorna ställs till personer som sitter inne med svaren trots att möjlighet finns. Sånt funkar visserligen oftast i ”Lost” eftersom serien myllrar av parallella historier och är så proppad av mysterier, men i en berättelse av ”Skumtimmens” karaktär, med en central gåta och ett begränsat persongalleri – nja, Julias återkommande flathet inför pappa Gerlofs vaga halvlöften om att han eventuellt ska berätta lite mer någon gång längre fram om vad han tror hände när hennes son försvann känns tyvärr lite konstlad.