På väg till Eriks releasekalas i går kväll skickade jag ett meddelande till en vän: Är det en bra idé att ge honom min egen bok i present på festen? Jag vet att han inte har läst den och jag har lovat att ge den till honom någon gång. Svaret var otvetydigt: Den lägger du undan i dag och låter Eriks bok vara den enda boken. Jag tror att Magdalena Ribbing stämmer in och det är väl sällan vi så unisont enas.
Jag ville dock verkligen ge honom min bok, jag hade skrivit en dedikation jag gillade och som passade extra bra just denna för honom speciella kväll. Men jag tvekade, kanske var det förmätet att trycka upp mitt eget alster i hans ansikte just där, kanske vore det att säga jo det är jättebra att du gett ut en roman, men glöm nu inte att jag minsann var först på redaktionen. Min bok låg där i väskan, tvekandes i sitt presentpapper som jag fixat, vikt och tejpat ihop av två A4-ark som jag snott från jobbets kopieringsapparat.
När jag anlände till kalaset stod Erik och signerade böcker för glatta livet. Jag införskaffade min egen ”Blixthalka” och ställde mig i kö. När det blev min tur tittade han på mig ett par sekunder och plitade snabbt ner några rader. Där stod Kära kollega: Och när får jag din signerad då?
Just där, just då, kan jag inte föreställa mig att mina ord snabbare än du någonsin kan ana, följt av en upphalning av paketet från min väska, rent dramaturgiskt kunnat bli mer välvalt.
helt rätt. det finns inget finare att ge bort till en debuterande författare än sin egen bok.