Den antifascistiska skyddsvallen

Den kallades så, muren och gränsen mot Västberlin och Västtyskland, om man befann sig i Östtyskland. Gränsen, världens mest välbevakade och dödligt utrustade, var tvungen att skyddas från kränkningar till varje pris. Skjut för att döda.

Problemet var bara att det inte var fascisterna i västerled som försökte passera gränsen för att ta sig in i Östtyskland, utan landets egna medborgare som trots ogynnsamma odds satsade allt och sökte fly över till väst. ”Gränskränkarna” kom alltid inifrån, och straffet de mötte för att försöka ta sig därifrån var ofta ihjälskjutning på plats eller långvariga fängelsestraff om de tillfångatogs.

Peter Handbergs ”Släpp ingen levande förbi” är en fascinerande och oerhört välskriven bok i gränslandet mellan fakta och memoar om muren, gränsen och östblocket, i ungefär den ordningen. Svenske Handberg levde under delar av 80-talet i Berlin, och fängslades av muren och det komplicerade förhållande stadens invånare hade till den. Som boende i väst hade han möjligheten att kunna ta sig mellan stadens halvor, och när han nu med medelålderns mer avmätta öga ser tillbaka på sitt tjugonåntingliv i den delade staden, blir resultatet inte bara korrekta faktaskildringar om flyktförsök med nästan hundraprocentig ödesdiger utgång som han nosat fram ur arkiv, utan även en rent litterär och gripande skildring av hur det var att under 80-talet leva i murens skugga. Handberg var dubbelt privilegierad – till skillnad från östberlinarna kunde han enkelt ta S-bahntåget tillbaka till sitt bohem- och poetliv i väst när dagpassets giltighetstid närmade sig sitt slut, men han kunde också till skillnad från många av västberlinarna enkelt resa hem till Sverige när livet i den lilla västenklaven i hjärtat av östblocket blev för klaustrofobiskt.

Som deltidsboende i Berlin är det så klart extra spännande att läsa en bok som ”Släpp ingen levande förbi”, att haja till när Handberg skriver om platser jag besökt, gator jag vandrat och S-bahnstationer jag passerat som drygt 20 år senare inte röjer ett spår av sin säregna historia. Men Berlinmuren är i sig själv en så fascinerande och makaber skapelse att jag inbillar mig att även den som aldrig satt sin fot i staden eller knappt ens var född den där sällsamma novemberkvällen 1989 när betongväggen slutligen föll borde ha stor glädje av läsningen.

4 reaktioner till “Den antifascistiska skyddsvallen”

  1. Well, tanken var som sagt inte att göra recensioner, utan mer någon sorts reflektion eller kommentar till det jag läst, eller egentligen mest meddela att jag faktiskt läst… Så därför struntade jag i betygen, ska jag recensera böckerna på riktigt så vill jag lägga ner mer tid på texterna. Dock kommer just den här titeln inom blott minuter att få tv-tornsbetyg, eftersom jag hade tänkt lägga ut den på Berlinbloggen också, och där recenserar vi ju saker och ting hej vilt.

  2. Kul att boken verkar bra. Blev inspirerad att läsa den, som kommande deltidsboende i Berlin och med stor fascination för muren och dess sociala verkningar.

Kommentarer är stängda.