Borat och jag

Var och såg Borat på en förhandsvisning i går (den har premiär först i november såväl här som i USA). Jag var ambivalent innan, filmen har blivit så sjukt uppskriven på somliga håll att jag nästan visste att jag på pin kiv skulle sitta smått surmulen och vägra skratta i den fullproppade, megapeppade salongen på Grand.

Nu blev det inte riktigt så. Borat är stundtals hysteriskt rolig, och Sacha Baron Cohen kommer undan med det mesta som han öser över besökarna i fördomsväg. För filmen är förvånande grov, och humorn så elak, fördomsfull och ändå på något sätt hjärtlig på en och samma gång att man ibland knappt tror sina ögon.

borat.jpgMen Borat är också den typ av film som det bildas masspsykos runt, och jag har extremt svårt för sånt. Sedan i somras har det på västvärldens arbetsplatser vidarebefordrats miljontals mejl med länkar till alla dessa Borattrailers som nätet begåvats med, och folk har verkligen ansträngt sig i sin iver att skratta sig dubbelvikta så fort den påhittade och mustaschprydde kazakstaniern dykt upp på skärmen. Jag tänker inte kasta sten i glashus, jag har själv klickat, tittat och flabbat, men sakta har det här motståndet, den här aversionen jag trots allt kände när jag klev in i salongen i går kväll vuxit sig starkare och starkare.

Och kanske är det bara jag som är en smula cynisk, men jag kan inte låta bli att fundera över om alla de här människorna som började skratta så fort förtexterna började rulla och sedan inte slutade förrän ljuset tänts i salongen redan hade bestämt sig för i förväg om att det här var världshistoriens roligaste film någonsin, och nu satan ska vi skratta så som vi aldrig skrattat tidigare. För det bör sägas – min lätt negativa ton delades inte av många i salongen, åtminstone lät det inte så under visningen.

Storyn är att den lokale tv-stjärnan Borat och hans fete sidekick Azamat åker till USA för att lära sig amerikanska seder och traditioner, utsända av den kazakstanska staten. Under sin lärdomsvistelse, som ska resultera i en sorts dokumentär, lyckas han dock – genom att Baron Cohen blåser upp varje fördom som västerlänningar har om människor i de forna sovjetrepublikerna gånger tio – hamna i en hel del rejält absurda situationer.

Roligast blir det enligt min mening när Baron Cohen lyckas vända sin karaktärs fördomar mot amerikanarna själva. Som när han går in i en butik i den amerikanska södern för att köpa en puffra och på frågan om vilken pistol som är bäst att skjuta judar med får vapenhandlaren att svara då skulle jag nog välja en niomillimeters eller .45-kaliber. Eller när han fått uppdraget att sjunga USA:s nationalsång på en rodeo i Texas och lyckas hetsa publiken till att hurra när han säger att han hoppas att USA lyckas bomba sönder Irak så till den grad att landet förvandlas till en öken och ingen kan bo där på tusen år.

Men som alltid blir det för mycket. Skämten om Borats, och i förlängningen kazakstaniernas, otroliga fördomar mot homosexuella, judar, kvinnor och utvecklingsstörda blir till sist så många att man knappt orkar andas. Åtminstone inte jag. De flesta andra skrattade som sagt gott hela vägen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Sacha Baron Cohen (som själv är jude) är ett marknadsföringstekniskt geni när det gäller lanseringen av sin figur. Ta bara agerandet förra året, när Borat skulle framträda på den europeiska MTV-galan, och de kazakstanska myndigheterna hotade stämma Baron Cohen om han fortsatte sprida falska fördomar om landet. Borat gick då ut och proklamerade att han inte hade något att göra med Sasha Baron Cohen, och att han helhjärtat stödde sin regerings mål att ”sue the jew” – vilket så klart omöjliggjorde en stämning.

7 reaktioner till “Borat och jag”

  1. Men vad fan, är du helt pucko i roten? Borat är ju världens roligaste film – EVER! Punkt slut stjärnstopp!

  2. Eh… hur kul är det med skämt som bara bygger på fördomar? Det förutsätter väl att man själv har en rätt grumlig inställning till judar, homosexuella och människor från Centralasien?

  3. I sånt fall har nästan varenda filmrecensent i hela världen en grumlig inställning till de människorna, för alla tokhyllar verkligen Borat. DN, SvD, Expressen, vår egen recension, morgonens Kulturnytt, New York Times, you name it. De enda som verkar lite mer måttfulla är Aftonbladet, som faktiskt bara ger en trea.

  4. Jag är en av de människor som i princip missat Ali G och allt vad Borat heter. Någon MTV-trailer inför MTV-galan har jag sett men det är allt. Har inte tyckte han varit jätterolig. Var och såg förhandsvisningen för lite drygt tre veckor sedan och har aldrig skrattat så mycket på bio. Den är lysande. Du är en antimänniska som verkar vilja tycka tvärtemot folk bara för att tycka så och sedan är du antagligen verbalt begåvad och lyckas linda in detta i ord. Man får tycka som ”alla” andra!

  5. Jag har lite svårt för folk som gör sig rolig på andras bekostnad. Det är ett slags övergrepp som bara gör mig beklämd. Nu gömmer man det i att Borat är Svartskalle (den förtryckte skämtar med den självgoda makten) från ett land som ingen vet något om. Hade det varit lika roligt om en slagfärdig amerikan åkt runt på landsbygden i Kazakstan och förnedrat dem som bodde där? Knappast. Nu kan vi skratta åt de korkade amerikanerna utan att ta det minsta ansvar för att vi själva är lika fördomsfulla. En rätt osmaklig projicering. Och Johannes, vad är motsatsen till den där antimänniskan du skäller Daniel för? Massmänniskan? Det är när alla tycker lika som det börjar bli riktigt obehagligt.

  6. Johannes: Jag förstår inte riktigt din kritik, men jag antar att du med antimänniska menar någon som är anti sånt som ”alla” gillar. Om det är vad du menar har du helt missuppfattat mig som person (enligt min egen åsikt alltså, vad andra anser får de själva avgöra). Jag vill hävda att jag genom hela min yrkesliv, såväl journalistiskt som författarmässigt, verkligen jobbat stenhårt för att ge populärkultur (vilket ju oftast gillas av ”alla”) sin rättmätiga plats på piedestalen. Jag är sjukt folklig på vissa sätt, jag har till exempel intervjuat Christer Sjögren fyra gånger i år, kan man bli mer allmängiltig?

    Sedan är det ju inte heller så att jag på något sätt ogillar filmen, om du fått den uppfattningen. Jag skriver ju vid flera tillfällen, både i det här inlägget och det jag gjorde en vecka senare, att jag tyckte att Borat var ”stundtals hysteriskt rolig”, att Baron Cohen på vissa sätt är ett geni samt att jag verkligen såg fram emot dvdn. Däremot ger mig verkligen Borathysterin, liksom den snabbt avsomnade Snakes on a plane-hysterin tidigare i år, utslag. Om det gör mig till en antimänniska – tja, då är det väl så.

  7. Håller med iPet och kan inte säga att filmen ens stundals skulle ha varit ”hysteriskt rolig”. Tyvärr tycks det ändå vara så att om man inte tycker som ”alla andra” då är man ”pucko i roten”.. Ok. hellre det än gå med massan…

Kommentarer är stängda.