Om HBO Nordic och bristen på kvalitet

Aj vilken sågning den finske “Iron sky”-regissören Timo Vuorensola levererar mot HBO Nordic.

Jag får tyvärr medge att jag i mycket håller med honom i kritiken, jämfört med tjänster som Netflix och Viaplay är verkligen den tekniska kvaliteten på HBO Nordic överlag ett skämt. Jag har i princip ständiga anslutnings-, bild- och buffringsproblem, oavsett om jag använder iPaden eller datorn, med eller utan nätverkskabel, trots att vårt bredband utan problem når 20 mbit/s vid praktisk användning. Att då ha tecknat ett årsabonnemang just för att kunna se “Girls”, “Game of thrones” och framåt sommaren “The newsroom” med gott samvete, känns onekligen som något av ett hån.

Ofta brukar det sägas att laglydiga kunder alltid straffas när det gäller digitalt material, eftersom det går att hitta bättre kvalitet på illegala vägar. Här stämmer inte det fullt ut, eftersom det bevisligen går att göra tekniskt bra legala streamingtjänster även för film och tv, och det inte bara på multinationell nivå à la Netflix utan även lokalt vilket Viaplay är ett bra exempel på.

Att då en premiumleverantör som HBO svärtar ner sitt varumärke genom att leverera en ickefungerande tjänst känns väldigt sorgligt.

Operation flaska

Vi var på vägning av Ejda i dag. 3 650 gram, hon har alltså tagit igen det hon tappade efter födseln och passerat sin svartvikt på 3 560 gram med nästan ett hekto. Way to go!

I dag är även dagen då vi ska testa att ge Ejda mjölk från flaska för första gången. Jag ser fram emot det, jag har hittills spelat andrafiolen som förälder när det gäller henne på ett helt annat sätt än med Tage, han var ju prematur och fick sondmatas med utpumpad mjölk och ersättning de första veckorna tills han kom ikapp viktmässigt, och sondmatningen kunde ju jag sköta lika väl som Johanna. Och när han blev av med sonden fortsatte vi med att ge honom rätt mycket mjölk på flaska, vilket gav mig möjlighet att vara ensam med honom under längre perioder redan de första månaderna.

Så gilla flaskan nu, Ejda. Vår gemensamma framtid hänger på det!

Elibs blogg, Applesnillen spekulerar och aktiebolag

• De flesta som är intresserade av e-bokens utveckling i Sverige har säkert redan koll på det här, men hur som helst – sedan en tid tillbaka har Elib en väldigt informativ och bra sammanfattning av vad som hänt i nyhetsväg i e-boksvärlden den senaste veckan i deras blogg. Faktum är att dessa Veckan som gått-inlägg är i princip det enda de postar i bloggen. Go check it out.

• Är du intresserad av Applenörderi på hög nivå kan du följa den här tråden på Branch, där nätjournalist- och bloggbranschens mest insatta Applekännare (Gruber, Siegler, Ritchie et al) i går kväll gick igenom den senaste tidens rykten kring iOS 7, iPad och iPhone 5S.

• Jag funderar för övrigt på att starta ett aktiebolag. Verkar både enklare och krångligare än att vara sin egen firma.

Boka in 22 april i kalendern!

Hör ni!

På kvällen den 22 april, klockan 19 närmare bestämt, vad gör ni då? Inget inbokat? Ja men ta och pallra er till Lars Janson-salen på Folkets Hus i Kiruna då, där jag och Johanna ska prata om “När två blev tre” i synnerhet och våra respektive skrivanden i allmänhet. Arrangemanget är en del av Kiruna Bokfestival, som Kiruna Bokhandel samt Stadsbiblioteket står bakom. Övriga deltagare är Björn Ranelid, Marianne Cedervall och Tomas Bresky.

Kul vad? Det tycker vi också. Det enda som oroar en smula är att bokfestivalen är utspridd över fyra dagar, vi kan alltså inte räkna med draghjälp från Ranelid & Co, utan förväntas dra dit publik av vår egen lyskraft. Och säga vad man vill om mig och Johanna, någon Björn Ranelid är ju ingen av oss.

Men roligt ska det bli. Kom!

Om ni nu råkar befinna er i landets allra nordligaste stad med omnejd, alltså.

Fotnot: Här uppe räknas en radie på 20 mil som “omnejd”.

Internationella barn av i dag

Det slår mig ibland hur internationellt barns inmundigande av film blir när de släpps lösa på Youtube. Tage är helt ointresserad av vilket språk som talas, han kollar gärna avsnitt av sina favoritserier på engelska, spanska, serbiska och koreanska. Och eftersom så lite av det som ligger på Youtube är svenskdubbat, blir det nästan bara utländska klipp han ser.

Det här leder i förlängningen till att han ser mycket som officiellt inte “finns” i den svenska barnkulturen, det vill säga det visas inte på någon av de svenskspråkiga barn-tv-kanalerna, säljs inte som dvd-filmer och finns inte att tillgå på svenska hyllor som leksaker, vilket för övrigt fick konsekvenser i julas då Johanna beställde så kallade swiggle tracks med Pocoyo på Amazon som med extra spår och tullavgifter kostade en smärre förmögenhet.

Tages favorit i nuläget är just nämnda Pocoyo, en spanskspråkig serie där den nyfikne pojken Pocoyo springer runt tillsammans med elefanten Elly och ankan Pato i jakt på nya upptåg. Youtubeklippen är i regel på spanska men det finns även klipp på engelska, där Stephen Fry för övrigt gör berättarrösten.

En annan favorit är Fireman Sam, en walesisk brandman i den fiktiva staden Pontypandy, som faktiskt har förekommit i några svenska dvd-volymer på svenska i början av 00-talet, men de verkar i princip omöjliga att få tag på i dag.

En tredje är en koreansk serie som jag av förklarliga skäl inte ens vet vad den heter (och därför inte ens kan söka fram själv just nu), jag har lite svårt att se vad det står på titelskyltarna och höra vad de säger. Men det är superhjältar inblandade och de kör ofta över en bro med en gul buss, har jag för mig. Eller så ser Tage samma avsnitt om och om igen.

Visst ser han en del på svenska också, men det är främst när han kollar på vår tv, som Bolibompa på morgnarna, eller Fåret Shaun eller Lilla prinsessan på Netflix om kvällarna. Fåret Shaun ser han helst tillsammans med sin morfar, det är oklart vem av dem som skrattar mest.

Eller jo, det är hans morfar.

Men hur som helst. Det här att vi vuxna i det fragmentariserade medielandskapet tappar våra lägereldsupplevelser, det gäller även våra barn. Ingen på Tages dagis fattar vad han pratar om när han vill diskutera Pocoyo.

Damn you Youtube.

Vi gratulerar

Att det inte finns något vettigt sätt att få fram inbäddningskoden till Youtubeklipp när man använder en iPhone eller iPad övergår mitt förstånd. Eller åtminstone min kunskapsnivå, vilket kanske är samma sak.

Hur som helst, jag tvingas väl helt enkelt bara länka då. Tages fastrar, det vill säga mina tvillingsystrar, fyllde år i går. Tage firade detta med en serenad som jag filmade och skickade till dem. Och eftersom jag tyckte att han var så bedårande söt när han sjöng: Här kommer länken till klippet.

Bonus: Ejda svischar förbi i några sekunder.

Tur och retur

Aldrig har jag väl kört så mycket bil som här. Tur och retur Kiruna – 15 mil. Tur och retur Gällivare – 20 mil. Tur och retur Ikea – 56 mil.

Det lustiga är att avstånden så snabbt känns överkomliga. Nu har vi visserligen inte gjort det än, men att åka till Ikea över dagen känns inte som att det vore något problem, bara att köra ner. Ungefär som att jag från Stockholm skulle få för mig att “bara köra ner” till Jönköping. Stor sannolikhet på den körningen.

I dag var det Gällivare som stod på schemat, Ejda skulle kollas av barnläkare, någon sorts uppföljande utskrivningskontroll på BB plus de obligatoriska PKU-blodproven.

En sak gällande vår dotter: Jösses vilket humör hon har. Att byta blöja på henne är ingen barnlek. Hon må vara porträttlik sin storebror, men kynnet delar de inte.

Lik och olik

Ejda är extremt lik sin storebror. Vi tittar på bilderna vi tog på henne i går, och det är som en kopia av Tage som liten. Inte direkt från när han föddes, han var ju fem veckor prematur och inte riktigt klar när han kom ut, men sådan som han såg ut när han var en, kanske två månader. Det är nästan läskigt.

De första tio timmarna sov hon i princip nonstop, och vi tänkte att det här med att vara tvåbarnsföräldrar, det är ju ingen match! Sedan började hon komma till sig framåt senare på kvällen, och det blev liv i luckan. Till skillnad från sin storebror, som alltid bara såg Johannas bröst som mat och var helt ointresserad av närheten, myzet och det magiska bandet som ska uppstå mellan mor och barn, är Ejda hittills raka motsatsen. Så fort vi tog bort henne från bröstet började hon skrika och vifta, frenetiskt olycklig och förvånansvärt stark, hon kan till exempel redan lyfta och vrida på huvudet när hon ligger på mage, allt i sin strävan att lokalisera bröstet. Och när hon till sist inser att det inte finns mer att dricka från det, grabbar hon tag i bröstvårtan med handen och håller fast hårt, som om livet hängde på att hon har ständig kontroll över den.

Och det har ju hennes instinkter på sätt och vis fullständigt rätt i.

Ett barn är fött

Hon väger 3 560 gram, är 52 centimeter lång och heter Ejda Sonsy Maria Ögren. Eller ja, det gör hon väl inte än i någon juridisk mening, men det är vad vi har tänkt oss i alla fall. Ejda efter direkt ingen alls (även fast det fanns en släkting till Johanna på halvlångt håll med det namnet som nyligen gick bort), Sonsy efter min mormor och Maria eftersom det är ett vanligt släktnamn på Johannas sida.

Johanna väckte mig vid tretiden i natt och fyrtio minuter senare rullade vi söderut de tio milen till Gällivare efter att moppa Roger anlänt för att vara med Tage. Kvart i fem klev vi in på förlossningen, halv sju drog cirkusen igång på allvar och klockan 08.36 var hon född. Nu sover både hon och Johanna vid min sida, fullständigt utpumpade.