Det har varit några småjobbiga dagar, Tage fick rätt hög feber i onsdags kväll, sedan har det hållit i sig med vissa toppar och dalar, med allt vad det innebär. I och med att han fick en urinvägsinfektion redan när han var två månader då njurarna inte var färdigutvecklade vilket ledde till att han fick äta antibiotika i nästan fyra månader i förebyggande syfte, är vi lite extra nojiga när det kommer till feber. Nu är han visserligen förkyld också, och vi var och tog urinprov och sänka i torsdags och allt såg bra ut, men vi får väl se om vi får gå till doktorn igen om inte febern ger med sig. Tycker han känns lite svalare nu på morgonen, men det har han visserligen gjort vid andra tillfällen under de här dagarna också. Förutom vid de värsta topparna uppåt höga 39, håller han sig dock på gott humör.
Tage är ett barn som inte ligger still när han sover. Han kryper, snurrar, bökar, sätter sig upp, gnäller, kryper igen, slår huvudet i väggen, slår huvudet i väggen igen, vaknar, och så vidare. Det i kombination med febern har inte varit någon höjdare, beteendet har intensifierats, med minimal sovtid för oss äldre i familjen som följd. Vi försöker turas om att ha ansvaret för att hålla honom på rätt köl i sängen, men i natt har vi båda varit vakna större delen av tiden. Nu är jag sedan två timmar stationerad med Tage i köket för att Johanna ska få sova lite, det är det enda rum som ligger tillräckligt långt bort för att erbjuda någon typ av tystnad i sovrummet när han håller låda – vår lägenhet lider en irriterande brist på ljuddämpande dörrar. Nyss fick han dock ett trötthetsryck, men eftersom jag var rädd att han raskt skulle snurra ner på golvet om jag sövde honom i soffan i vardagsrummet, har jag nu byggt en provisorisk säng på köksgolvet, där jag sitter bredvid och vaktar på honom, samtidigt som jag skriver det här.
Rätt mysigt i all sin relativa eländighet.
Vilken SÖT pyjamas!