Det finns hopp om livet.
Jag trodde inte det när jag vaknade i morse och kände att jag måste ha blivit överkörd av en spårvagn i natt. Men kroppen verkar intakt, det är bara huvudet som inte är det.
Vi kom aldrig till Odd at Large-festen i går kväll. Däremot satt jag tydligen bredvid tidningens chef Linda Leopold på flyget ner, jag tyckte att jag kände igen henne men kunde inte placera ansiktet men poletten trillade ner på kvällen när jag såg henne igen. Hennes kompis skänkte mig för övrigt en krona till kaffe när min egen kassa var bristfällig på flyget. Tack, det gjorde mig glad.
I vilket fall som helst, vi var på Gläntas fest på Harrys, och gick sedan precis som alla andra till Park. Där tror jag att jag sa till min förläggare (som var den första jag sprang på när jag kom in) att min nya roman är typ det bästa som någonsin skrivits. Smart drag. Nu gäller det bara att leverera också.
Därefter hamnade vi, på ett sätt jag inte är helt på det klara med, på efterfest i Sigge Eklunds hotellrum. Eller rum och rum, det var fasiken en rätt sjyst svit. Där hade jag dock det goda anseendet att faktiskt bara dricka vatten och äta kex.
Summering: Jag har fått lika ont i huvudet av bokmässan i år som förra året. Nu är det dags att flyga hem igen. Faktum är att jag nog till och med har rätt bråttom, planet går om 73 minuter. I kväll ska jag på kalas i Uppsala. Jag längtar verkligen.
Var du hos Sigge före eller efter att jag beställt öl till dig nere i baren?
Såg inte dig där uppe, bara Goesta från Det ljuva livet.
Helt klart efter, för de hann tända i taket på Park innan vi tog hissen upp vill jag minnas, tror vi var där mellan typ tre och någon gång före halv fem. Vi satt mest i soffan och häckade. Tack för att du var en ängel i barträngseln för den delen!
Tre? Ja då var det typ fyra timmar efter.
🙂