Post Format

Vilse bland minnets stigar (3)

Såg första delen av sista ”I mördarens spår” i går kväll, och upptäckte hur ovan jag är att kolla på live-tv. Datorn stod på vardagsrumsbordet som vanligt, hade sett ett par nedladdade tv-avsnitt tidigare, och när det kom ett sms på telefonen hann jag sätta mig upp och slå på mellanslagstangenten först en gång och sedan en gång till eftersom det inte fungerade vid första försöket. Det tog ett par sekunder innan jag fattade varför inte programmet pausades på projektorduken.

Jag undrar när min vurm för England tog språnget över Atlanten och fokuserade på det amerikanska samhället istället. Jag var i London första gången 1995, två gånger till och med, dels en muckarresa i april och en andra gång veckan före jul, vi åkte hem på julafton om jag minns rätt, plågade min vän Jennies gula Toyota Corolla årgång -75 upp i 140 km/h på motorvägen norrut från Arlanda för att om möjligt hinna hem till Kungsgården innan Bengt Feldreich/Benjamin Syrsa sjungit klart. Vi misslyckades så klart för motorvägen slutade ju redan vid Uppsala och även om det var vår stad då så hastade vi förbi trafikljusen så gott vi kunde den dagen, fortsatte vår resa norrut men det är 50 och 70 nästan hela vägen fram till Mehedeby och vi var inte hemma i Gästrikland förrän vid femtiden.

Men det var ju inte det det här skulle handla om.

skivbutiklondon.jpgJag vet inte när min vurm för London startade, men den var högst påtaglig under 90-talet och kanske var det bara för att jag var en brittpopkille av rang. Men jag minns gatorna i Bayswater som vore det i går jag vandrade längs dem trots att jag inte varit i stadsdelen på ett decennium, jag och min vän Jonas bodde där nyåret 96-97 senast, vi firade nyårsafton på en pub där en av mina vänner skulle komma att jobba under rätt lång tid mer än ett halvt decennium senare, det är konstigt hur saker och ting slumpar sig men det hör inte heller hit. De olika resorna klumpar ihop sig och det är svårt att särskilja när olika händelser inträffade, men jag minns den homosexuelle indiske skoförsäljaren eller var han månne pakistanier, den österrikiska tjejen jag hånglade med i en hotelltrappa, att vi av någon outgrundlig anledning såg ”Babe” på en biograf, att jag nästan blev rånad i en telefonkiosk av en kille som påstod sig vara på flykt undan polisen men lät udda vara jämnt när jag gav honom en fempundssedel, Chelsea som vi träffade på Hippodrome – a girl so great that they named the city after her som hennes vänner sa, hur vi alltid sminkade oss när vi gick ut och alltid hade gammal mascara kvar i ansiktet dagen efter när vi släpade oss ner längs Oxford Street eftersom vi inte hade vett att tvätta bort den, hur vi åkte till Kentish Town och kikade eftersom Saint Etienne sjöng om det, hur vi åkte till King’s Cross för att Pet Shop Boys sjöng om det, hur vi gick till Piccadilly Circus eftersom Pernilla Wahlgren sjöng om det och den underliga kvinnan som satt på trappan vid vårt hotell som jag började prata med när jag var på väg tillbaka för att sova när solen hade gått upp och som visade sig vara en transsexuell prostituerad som trodde att jag ville köpa hennes tjänster. Det sista bör för den delen ha varit under den första resan eftersom det var vår och jag kommer ihåg att fåglarna kvittrade över den morgonvaknande staden.

Jag minns allt det här men händelserna flyter ihop och någonstans försvann min fascination. Jag var där ett par gånger till – sommaren 1998 med min dåvarande flickvän och i oktober 2001 likaså, dock inte samma flickvän. Senast jag var där var en fredagseftermiddag i december … 2002 eller 2003, jag kan ärligt talat inte minnas vilket av åren det var men jag skulle byta plan på Heathrow för att flyga till Madrid för att hälsa på min syster, det var två och en halv timmes väntan och väl i London tog jag tunnelbanan in till Kensington, drack en öl på en pub och åkte sedan tillbaka till flygplatsen och flög vidare. Jag minns att stället var after work-stimmigt och låg i en gatukorsning. Inget mer.

Jag vill egentligen inte säga något särskilt med det här. Bara konstatera att saker och ting förändras. London lockar mig inte längre, även om jag säkerligen kommer att åka dit igen. Det är på något sätt en stad som jag förknippar med Uppsala, den hör hemma i en annan tid och med en annan Daniel. Jag saknar honom ibland.

Och nej, det där med Pernilla Wahlgren var inte sant. Men jag är övertygad om att vi nynnade på låten när vi var där. Och jo, jag hade lite annorlunda frisyr i december 1995.

En kommentar

  1. Jag besökte också London i oktober 2001. Jag var bara var där över en helg (kring 20 oktober), men det hade varit lustigt att möta dig där.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.