Post Format

Utan förmåga till framåtrörelse

Det jag skriver är tråkigt. Det saknar spontanitet, spänning, intresse, glädje, jävlar och anamma. Det känns så. När jag sitter och stirrar in i skärmen känns det som att det jag försöker få ur mig är en vriden, urvattnad, meningslös och smått megasövande drapa om något jag knappt ens vet vad det ska vara.

Jag vill att det ska bränna till. Ämnet ska beröra, uppröra och gärna även smått förgöra och ja jag vet att rimmet haltar men det var det bästa jag kunde hitta på, det är fortfarande morgon och spontaniteten och flödet kommer först med solljuset och fåglarnas varmklingande kvitter. För jo, oj vad gott vi har om den varan i Vasastan i januari.

Jag försöker minnas hur det var förra gången. Förra gången jag våndades över ett bokmanus och visst det är sant att lägenheten inte låg i Vasastan utan vid Gullmarsplan och att ettan med kök var en etta med kokvrå och sovalkoven en loftsäng och Powerbooken en iBook men annars var kanske allt lika. Eller? Jag minns tristessen, våndan, tveksamheten. Men i vilken omfattning? Har allt som blivit mer centralt och större i det verkliga livet även förts över till det jag skriver? Är avsaknaden av de känslor jag vill förmedla, eller åtminstone känslan av avsaknad av de känslor jag vill förmedla, ett led i att min förmåga att växa litterärt inte följt med de större krav jag fått på mitt liv och min tillvaro, må de så vara ringa och materiella att det som då var en 32-tums tjock-tv i dag är en 100-tums projektorduk? Är det bara tingen och materian runt mig som har utvecklats medan jag står kvar och stampar? Har jag till och med månne gått bakåt? Jag får ju bevisligen fortfarande visa leg på systemet och jag har haft samma frisyr sedan jag vet inte när jo oktober 2001 jag var i London i en frisörsalong någonstans i närheten av Paddington och jag lät håret falla om jag minns det hela rätt och det brukar jag göra.

Inget har förändrats. Jag står stilla och det duger inte. Jag måste framåt. Frågan är bara hur det ska ske och hur jag ska manifestera det i romanen. Fan också.

7 kommentarer

  1. Igår när jag och M gick över Odenplan hade vi exakt samma känsla, att inget nytt händer, att man inte kommit nånstans, att man fastnat – men så kom vi på att det nog bara känns så när man håller på med ett stort projekt som en bok eller en film. Allt är fokuserat bara på en sak, så man märker inte av alla de där små kliven framåt man faktiskt gör eller har gjort. Eller så är det något vi bara intalade oss för att det kändes lite bättre. 🙂

    Reply
  2. Smärtpunkten, my dear Dannyboy, det är ur den du måste skriva om det ska bli angeläget. Loda ner i själen och leta reda på det mest plågsamma och använd energin. Vilket du faktiskt gjorde i första boken, om du tänker efter.

    Reply
  3. Hördu Daniel. Jag ska säga dig en sak. Att saker krymper och kväver och står stilla är inte alls av ondo. För till slut kommer man till en punkt där man är så uttråkad och frustrerad att man inte står ut längre. Och DÅ exploderar tråk-vakuumet och blir till… en rolig blomma, eller hackebiff eller nåt. Och det kommer att bli nåt alldeles extra!

    Reply
  4. För mig är de där skittråkiga ”hon sa, han sa”-avsnitten ett tecken på att jag inte vet vad det ska vara för historia, precis som du sa. Vet inte varför och mot vad den ska gå, och då blir det bara gäääsp av allt.
    Fundera ännu mer, och sen ett varv till, på historien?

    Reply
  5. Johanna: Jag förstår inte riktigt hur du menar, men om det syftar till inlägget som jag länkade till så var ju det bara en redogörelse av ett verkligt systembolagsbesök, och har inget med romanen att göra vare sig stilistiskt eller handlingsmässigt.

    För övrigt har den eviga vinden vänt på det sätt den gör tre gånger om dagen. Det blir en kalasbra roman på alla sätt och vis. I kväll tvivlar jag nog igen.

    Reply
  6. Ehh, men handlar inte första styckena om ditt romanskrivande? Som gick segt? Det var det jag menade, skrivande som blir trist. Av olika anledningar.

    Reply
  7. Johanna: Jo, hela det här inlägget handlar om att jag i morse tyckte att allt jag skriver är pest och kolera rent generellt, men det där du skrev om \”hon sa, han sa\” tolkade jag som att du menade det där andra inlägget om systemet som jag länkade till, och då ville jag bara poängtera att det sättet att skriva inte har någon likhet med mitt romanskrivande. Öh, vi glömmer hela snurren, jag förstår knappt något själv längre.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.