Post Format

Underligheter (3)

Dags för sista delen i bloggutmaningen från popjunkie-Rebecca. I dag har Morgan fått stå för de två underligheterna om min ringa person. De tidigare två delarna hittar ni här och här.

5. Du har tidigare varit vegetarian, men du har vid ett tillfälle också investerat i en liten grisfarm i Kambodja. En ganska ovanlig kombination… Om vi tar det första först så har jag redan i ett tidigare inlägg berättat en del om min tidigare vegetarianism. Vad som inte framgick i det inlägget, och som jag väl får erkänna nu istället eftersom de här underligheterna ska vara ett forum för ny information, var att jag blev vegetarian för att bli ihop med en tjej. Jag hade inga som helst moraliska övertygelser, meat is murder var för mig inget annat än en Smiths-låt men tjejen jag var intresserad av var vegetarian och slog vad med mig att jag skulle vara vegetarian i en vecka, bara för att se hur det var. Jag antog vadet, förvånades över att jag inte överfölls av ostoppbart varmkorvssug efter tre dagar och fortsatte när veckan var över enligt jag kör så länge jag orkar-modellen, vilket visade sig vara nästan tre år, innan jag började äta fisk igen.

Och jo, tjejen i fråga blev min flickvän, kanske impades hon över min fantastiska adaptionsförmåga. Och jo, visst hade faktumet att vi till sist gjorde slut en inverkan på mitt beslut att några månader senare börja min återvandring mot köttriket genom att börja äta fisk igen.

Så var det det här med den kambodjanska grisfarmen. Även detta har jag berättat om tidigare, dock inte här i bloggen utan i ett radioinslag jag gjorde för Transit i P3 när det begav sig, med äkta grisgrymt som ackompanjemang. Tyvärr har jag inte inslaget sparat. Bakgrunden var hur som helst att under Peters två år i Kambodja blev han god vän med en moppetaxiförare vid namn Sokhorn, vars stora dröm var att kunna lämna det slitsamma livet på gatorna i Phnom Penh och istället försörja sig som grisfarmare. Om jag minns rätt hade han dock efter år av sparande och gnetande bara lyckats få ihop pengar nog att bekosta staketet som skulle omge grisarna, och var väldigt långt från att ens kunna finansiera en endaste liten galt. Jag och Peter bestämde oss då för att i ett första skede låna/ge Sokhorn 100 dollar var, vilket skulle ge honom möjlighet att köpa ett dussin små grisar, vilket var nog för att skapa en bra grund för farmen.

grisfarm.jpgEn söndag sommaren 2003 (eller var det redan under mitt första besök 2002? – minnet gäckar mig) åkte vi moppe ut till Sokhorns hem och kollade till vår investering. De visioner jag och Peter sett framför oss när vi sprityrat om vår investering – vi såg framför oss en hel liten grisindustri som våra pengar byggt och där köttexport till Sverige snart fanns inom räckhåll – var dock fjärran från förverkligade, istället möttes vi av ett gäng glada svin som bökade under Sokhorns hus, som han delade med sin gamle far och syster, ett hus som stod på pålar invid Mekongfloden i en vacker och djungelliknande trakt några mil norr om Phnom Penh.

Jag har lite dålig koll på hur grisarna mår just nu, ärligt talat så var den senaste rapporten jag fick inte så ljus, tydligen så har sjukdomar härjat på farmen. Det dröjer nog således innan jag basunerar ut nyheten att jag satsar på en karriär som grisbaron istället för författare/journalist.

6. Din dragning till romcoms och att din favoritfilm alla kategorier är Can’t buy me love, vilket för övrigt var det första jag tyckte var underligt med dig. Ja, vad är det med mig och romcoms egentligen? Jag vet inte, men jag hyser helt ärligt en rätt total kärlek till dem som filmkategori, även om jag så klart har personliga favoriter och tycker att andra är rätt menlösa. Jag har ingen bra förklaring till varför det är så, men romantiska komedier är kanske för mig essensen i den känsla jag försökt få fram i mycket av det jag skrivit, främst i Dannyboy antar jag, känslan att livet, tillvaron, meningen, poängen eller vad fasiken jag väljer att kalla det kanske är bättre någon annanstans än där jag själv befinner mig. I romantiska komedier är målet alltid den totala lyckan, och även om vägen dit oftast är en golgataliknande vandring genom filmkärlekens tröstlösa och ibland högst osannolika dal så är slutet, finalen, crescendot alltid värd resan. Karaktärerna gör det verkliga människor nästan aldrig vågar, de väljer det himlastormande före tryggheten, de tar chansen istället för att sitta still i båten, de går steget längre och skruvar tillvaron ett kvarts varv extra. Och eftersom romcoms är det närmaste den vuxna filmfiktionen kommer sagor så är slutet gott, alltid gott. Och däri ligger väl kanske en annan personlig lockelse – mitt behov av trygghet som jag nämnde redan i den första underlighetsposten i fredags.

Hm, jag vet inte. Men jo, det är helt sant att jag älskar dem utan en tillstymmelse till ironi.

Så kommer vi då till Can’t buy me love. På vissa sätt är det ju inte ens en romcom, den har lika mycket i sig av high school-film. Jag var tretton år när jag såg den första gången och mitt intryck är för evigt färgat i den unga tonåringens kulör, med vuxna, nyktra och analytiska glasögon ser jag så klart att den har brister men jag vill inte göra det, jag älskade den då och jag gör det fortfarande. Det är en fantastisk liten film i all sin välmenande sentimentalitet och Patrick Dempsey är underbar i rollen som nörden Ronald som köper sig popularitet i skolan genom att betala skolans snyggaste hejaklacksledare (som envisas med att kalla honom Donald ända tills hon blir kär i honom på riktigt) för att vara ihop med honom i en månad. Dess beståndsdelar och teman finns i tjogtals andra filmer som alla troligen hade berättats tidigare, men här klickade alltihop för min trettonåriga själ och jag har behållit den i mitt hjärta genom hela mitt liv. Vissa scener kan fortfarande få mig att rysa – Ronalds ensamma vandring genom nyårsnatten efter att ha blivit avslöjad som en bluff (som jag redan bloggat om en gång), brandtalet som han håller i slutet av filmen efter att ha drämt basebollträet i bordet på skolgården, när han talar om hur det var före high school, när de alla var vänner och var man satte sig på lunchen inte var en fråga på liv eller död, scenen på flygplatskyrkogården när han och Cindy kollar på stjärnorna för att inte tala om slutscenen på motorgräsklipparen – åh, jag blir tårögd bara av att minnas.

Det finns kanske ingen logisk förklaring till varför jag gillar Can’t buy me love så mycket. Ska jag vara ärlig var min första tanke när jag fick den här underligheten av Morgan att jag skulle försöka förklara bort den på något sätt. Men det vore att ljuga. Can’t buy me love är så klart inte den bästa film jag sett, men jo, det är min favoritfilm tillsammans med Tillbaka till framtiden-trilogin, som ju för övrigt tillhör samma tidsera.

Men det är en annan historia som jag sparar till en annan långrandig dag.

En kommentar

  1. Hola Åberg. Nu började jag läsa här istället för att leta Strindbergskeptiker som jag borde. Can’t buy med love! Underbar film, jag håller med. Underbar också därför att man skalar av sina lager av vuxensmak när man ser den och blir just 13 igen, fast med den trygga vetskapen om att puberteten slutar samtidigt som eftertexterna. Men Sweet sixteen och Jake Ryan ligger ändå på topp i min highschool/romcoml liga.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.