Post Format

Ultimate fighting: Högt vs Lågt!

Förra veckan publicerade Jonas Thente ett blogginlägg i den rätt ljumma högt och lågt-debatten som förbryllade mig. Han menade på att den eviga kampen mellan det höga och det låga inom kulturen egentligen är ett enfrontskrig. Det är bara de som står för det låga som provoceras av det höga, aldrig tvärtom, var tesen. I alla fall har jag aldrig hört en finkulturell professor, kritiker eller utövare uttala sig nedsättande om populärkultur. I somliga fall har jag till och med hört skamsna ursäkter för att vederbörande inte är tillräckligt insatt i exempelvis serier, techno och onlinespel, skrev han bland annat.

Jag tänkte nä men vänta nu, men så hände något annat och jag orkade inte engagera mig. Men så i dag får han medhåll av sin kulturchef Maria Schottenius i en krönika i den höstpremiärande DN Boklördag (ej på nätet ännu), där hon skriver Han har rätt. Det är osannolikt tjatigt och tröttsamt att år ut och år in avlyssna denna aggressivitet i en osorterad blandning av komplex och förakt.

Och jag tänker nä men vänta nu.

Som en person som genom åren vurmat en hel del för populärkultur men försökt röra mig på en mer finkulturell arena då och då – med blandat resultat får man väl erkänna – vill jag å det bestämdaste protestera mot det här tolkningen. Kanske har den i viss mån vunnit plats på senare år då även kulturkonservatism har en förmåga att sakta förnya sig själv, men oj vilket förakt det höga kan ha för det låga. Det kan ta sig rätt många och spretiga uttryck, jag väljer att nämna några.

• Thente skriver att han aldrig hört en litteraturprofessor uttala sig negativt om det låga. Han har uppenbarligen aldrig pluggat i Uppsala. Ett par minuter in i min introduktionsföreläsning på litteraturvetenskapen fick jag av en väldigt namnkunnig professor veta att Stephen King var skräpets skräp. Jag har självklart aldrig läst något han har skrivit, men jag känner folk som har gjort det är en mening som etsat sig fast i mitt minne, trots att det i dag gått ganska exakt tolv år sedan jag hörde den yttras. När jag några terminer senare fick för mig att skriva min C-uppsats om Askungetemat i Kings debutbok ”Carrie” möttes jag av djup skepsis, borde jag inte skriva något mer passande istället, kanske något om ”Drottningens juvelsmycke”, eller varför inte Strindbergs infernoår i Paris?

• När man rör sig på vissa litterära tillställningar och det till sist kommer fram att man likt de flesta andra där också gett ut någon typ av roman/diktsamling, kommer frågan vad den heter. Oftast har de inte hört talas om den, varvid följdfrågan vilket förlag var det på? nästan obönhörligt kommer. När svaret blir Forum fryser personen för ett kort ögonblick till, ler lite så där upphöjt njuggt och säger jaha med ett tonfall som betyder jaja, det förklarar ju saken, deras utgivning har jag ju verkligen inte koll på. Forum må vara ett stort Bonnierförlag, men det är inte ett av de fina, och därför behöver man inte ha koll på vad de sysslar med, man vet redan vad de sysslar med.

• Lördagens kulturdel bjuder själv på ett tredje exempel. I samband med den svenska premiären av den mycket hyllade tv-serien ”Generation kill” om USA-invasionen i Irak väljer DN att över ett helt uppslag recensera den fyra år gamla bok (som inte finns på svenska) som tv-serien bygger på. Någon recension av tv-serien har dock inte gjorts.

Ja, exemplen spretar. Men det gör ju debatten också.

Och kanske beror allt i mitt fall till syvende og sidst bara på mindervärdeskomplex fött ur min jantelagsindränkta bruksortsuppväxt, kanske handlar det bara om dåligt självförtroende. Kanske är det en kombination av verklighet och inbillning, när man väldigt gärna vill bli accepterad av en värld man inte riktigt känner sig bekväm i letar man gärna efter signaler som tyder på att man blir motarbetad, sedd neråt på, lite hånad.

Men hur som helst – att hävda att det höga inte föraktar det låga och samtidigt påstå att motsatsen är helt sann är en ren lögn.

12 kommentarer

  1. Det höga behöver i de flesta fall inte bemöda sig med att förakta det låga – vad som är högt och lågt är ofta en underförstådd självklarhet. Man har naturligtvis inte läst Stephen King eller lyssnat på hårdrock eller läst fantasy, osv. Det är först när någon har mage att ifrågasätta indelningen som föraktet blir synligt, precis som du skriver om i dina exempel.

    Reply
  2. Jag vill nog mena att Thente ÄR något intressant på spåren här. Visst finns det snobbar i båda lägren. Dock: medan det inte är ovanligt att, till exempel, hitta högkulturellt förankrade, säg en Rilkeexpert, som ibland skriver om dataspel, så hittar du aldrig någon dataspelsexpert som skriver om Rilke. Trafiken ÄR enkelriktad, vilket förklarar en del av aggressiviteten – som är rent territoriell – hos de lågkulturella. Det är alltså inte bara en fråga om status, utan också om gränspatrullering.

    Reply
  3. Jag håller fortfarande inte med om att det bara skulle gå åt ett håll. Dock tar det sig lite olika uttryck. Om två lågkulturella och en högkulturell samlas i en grupp och Hög börjar prata om Rilke så kan jag mycket väl tänka mig att de två Lågarna med en aggressiv ton fräser ur sig ja men ge dig nu för fan, sluta tro att du är något, vilket säkert har en del att göra med att de känner sig trängda, ingen tycker ju om att känna sig dum. I det omvända fallet, att två Högar och en Låg träffas och Lågen börjar prata om sin senaste ”Gossip girl”-nedladdning, så möts utspelet troligen av nedlåtenhet eller ett ironiskt spännande, hörrudu, kanske för att det finns en kittling i att känna att man befinner sig i överläge.

    Reply
  4. Men Rilkeexperter som skriver om TV-spel kan jag inte hitta särskilt många fler än ovan nämnde Thente. Däremot tror jag (som själv är hängiven spelare och dessutom har rätt många kompisar som är riktiga spelnördar) att många TV-spelare LÄSER Rilke. Bara inte skriver om det. Som om det måste finnas på kultursidorna för att fenomenet ska existera. För en skribent i någon av de eminenta speltidningarna Level eller Play är nog vägen till en litteraturrecension i morgontidningarnas kultursidor rätt så lång. Det är lite lättare för en etablerad kulturskribent att börja med TV-spelsrecensioner också nu när tidningarna har börjat nosa lite försiktigt på spelmarknaden, än vice versa. Och det är väl lite vad jag vänder mig emot.

    Gränspatrulleringen alltså. För där de Lågkulturella kanske känner sig trängda och/eller mindre värda och slår vakt om sin area precis som Daniel skriver om ovan, så är de Högkulturella ofta precis lika snabba med att etikettera och avgränsa. Som om man får en känsla av att de ibland nyfiket stiger ner i en annan värld men inte lika öppet välkomnar folk nerifrån upp till deras lilla grupp. Det är visserligen högst mänskliga drag allt detta, vi har en sådan stark lust till att just etikettera, gruppera och sortera in människor, saker och företeelser i olika fack för att vi och våra hjärnor ska klara av livet. Men ändå.

    Det gäller oavsett om man läser Coetze, Rilke eller Liza Marklund och har en dragning åt TV-spel, Gossip Girl eller teateruppsättningar. Jag tycker att såväl Thentes som Schottenius artiklar visar på just det här ”vi gör men inte dom” – ännu en etikettering, en gruppering av människor.

    Reply
  5. Rätta mig om jag har fel, men det rörde sig väl inte av en svensk premiär av Generation Kill, utan om den amerikanska premiären. Om det är så finns ju inget att recensera än. Men jag kanske missminner mig.

    Reply
  6. ”Generation kill” hade premiär på Canal Plus i Sverige förra veckan. Aftonbladet och Expressen recenserade, Aftonbladet dessutom över nästan ett helt kulturuppslag.

    Reply
  7. Vad trevligt! Men man får väl vänta med att den går på Svt antar jag… För övrigt har väl HBO i allmänhet och gänget bakom the wire, som ligger bakom det här, i synnerhet, rätt hög status även i det finkulturella lägret.

    Reply
  8. lena kjersen edman

    10/09/2008 @ 15:02

    Hej! Har du läst Anders Öhmans, min kollega på Umeå universitet, böcker om populärlitteratur? Utgivna på Studentlitteratur.
    Jag trodde att man hade kurser i populärlitteratur/populärkultur på alla universitet och att Anders böcker ofta fanns på litteraturlistorna.
    Men kanske är det inte så i Uppsala.
    Bland de C-studenter som jag handlett är det väldigt många som skriver om populärlitteratur (eller vad man nu vill kalla det). I Umeå händer det mycket oftare att det ventileras en uppsats om t ex Stephen King än en om Rilke,
    Och det är helt ok.
    Men jag delar Jonas Thentes uppfattning. (F ö hoppas jag att Thente blir nästa medlem i Svenska Akademien)

    Reply
  9. Jo, någon typ av kurs i populärlitteratur/nutidslitteratur tror jag att det fanns redan på nittiotalet även i Uppsala, en fempoängare man kunde välja på C-nivå om jag minns rätt. Men det är inte det som är poängen med mitt inlägg, jag vill peka på en attityd som gör att en litteraturprofessor utan att blinka kan säga en sådan där sak och presentera det som vore det en absolut sanning. Man fick så klart välja vilket uppsatsämne man ville, men om det uppskattades eller ansågs vara ett bra sådant var ju en helt annan femma.

    Anders Öhmans bok verkar vara utgiven 2002, och då hade jag redan lämnat universitetsvärlden, så nej, den har jag inte läst.

    Reply
  10. Och så en fotnot: Jag upptäckte just till min förskräckelse att jag skrivit fel i inlägget. Det stod förut Thente skriver att han aldrig hört en litteraturprofessor uttala sig negativt om det höga, det rätta ska i det här sammanhanget så klart vara låga. Jag har ändrat i inlägget.

    Reply
  11. fotnot 2: den där fempoängaren i uppsala gick även att läsa som en fristående kurs. bland annat analyserades den narrativa strukturen i harlequin-böcker, vill jag minnas.

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.