Post Format

Tuesday bloody Tuesday

Manuset börjar oroa mig.

Tänk om det är helt värdelöst? Tänk om jag bara hade superflax senast? Tänk om jag blir utskrattad för det här när det kommer ut? Tänk om jag blir utskrattad redan på manusnivå, att det aldrig ens kommer ut?

För grejen är den att det inte finns en enda människa som läst det jag skrivit än. Det kan vara hur värdelöst som helst. Eller nja, det kan det väl inte eftersom jag ändå besitter en viss tilltro till mig själv, men tänk om det är tråkigt, ointressant, omöjligt att ta till sitt hjärta?

Jag vet att problemet är lätt avhjälpt. Det är ju bara att låta någon läsa för. Men jag tycker att det känns läskigt. Särskilt när det inte är färdigt, när jag inte vet riktigt vart det ska ta vägen, när jag inte kan bestämma mig för om en av karaktärerna ska vara jag, du eller han, när jag inte vet riktigt hur det ska sluta ännu, när texten bara består av 232 782 tecken, och jag känner att den nog behöver vara åtminstone 360 000 innan jag når mål. Dannyboy hade 339 750. Jag kan väl inte skriva en kortare bok den här gången? Eller kan jag det? Äh textlängden spelar väl ingen roll men jag måste ju åtminstone ha ett slut? Cirkeln måste slutas, saker måste få gå sin gilla gång, säcken måste knytas ihop, jag vägrar låta det bara rinna ut i intet. Jag hatar såna böcker. Nä, nej det gör jag inte men jag vill inte skriva en sån.

Men jag vet att jag måste låta någon läsa. Någon måste ges tillfälle att säga nä men hörru du vad tror du du håller på med egentligen? Eller det här är ruskigt bra. Eller jag gillar det, men … Eller … Ja eller något annat. Men det skrämmer mig. Måste fila lite mer på det först, ge det någon typ av stringens, någon typ av … genialitet. Om det går.

Som ni anar verkar min föresats när jag startade den här bloggen, att texten skulle vara klar den sista augusti, vara på väg att spolas rätt hårt ner i toaletten.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.