Efter Andra chansen-veckan i Nyköping för två år sedan kom webb-tv-Anna och hämtade mig med bil på söndagsmorgonen utanför mitt hotell – bristen på rum var rätt akut när halva nöjes-Sverige kom på besök och vi hade fått splitta på oss. Jag stuvade in mina väskor och satte mig till rätta. Men istället för att åka stängde hon av motorn och vände sig mot mig. Daniel, hur många timmar har du sovit den här veckan?
När jag räknade efter på de fyra dagarna som förflutit sedan vi kom till Nyköping på onsdagen kom jag fram till att svaret nog var fem. Jo, det var kanske några för få, höll jag med om.
Det berodde visserligen bara delvis på efterfester som hållit på så länge att det redan serverades frukost på hotellet när jag kom tillbaka – en del kunde också utan tvekan skyllas på min oförmåga att sova när det finns oro, någon form av adrenalin eller alkohol i kroppen. Somna brukar jag oftast göra, men sömnen blir mer ett lätt slumrande och minsta ljud väcker mig obönhörligt. Och när sömnen avbrutits är det kört. Jag är vaken nu – lev med det, säger kroppen.
Jag har utan tvekan ökat sömndosen sedan dess, även om nattens saldo slutade på fyra rätt outvilande timmar. I går kväll beställde jag till och med vatten i baren från halv två och framåt, 25 kronor glaset kostade det vilket varit en stor skandal om det inte varit så att DN-Mattias stått för kalaset.
Jag vill inte direkt ha något sagt med det här, förutom att jag kan konstatera att jag med tiden blir vuxnare.
Och det känns en smula skönt.
Tjugofem kronor för ett glas vatten? Någon behöver en örfil.
Jag känner mig otroligt mycket vuxnare i år när jag ser tillbaka på den där Nyköpingsveckan. Jag minns att vi badade i billigt vitt vin på bladets bekostnad och att min älskade man inte var alltför nöjd när han kom för att hälsa på mig på lördagsförmiddagen och möttes av en rätt berusad donna.
I år sitter jag och klappar på tjockmagen och festar på Pommac i tv-soffan. Och tycker att livet är rätt härligt.