Post Format

Tårarna, Penny, Desmond och jag

Jag är inte den som gråter på film. Eller vänta för den delen, jag är väldigt sällan film, vad jag menar är att jag aldrig gråter av film. Jag har extremt lätt för att bli moshy moshy i själen, är lättmanipulerad när det kommer till stråkar och sentimentalitet och får förnedrande enkelt gåshud av de enklaste Hollywoodknep, men jag gråter aldrig. Det är helt enkelt inte min grej.

Men så handlar ”Lost” om Penny och Desmond och jag tappar alla koncept. Jag vet inte vad det är. Jag får gåshud på armarna så fort de syns i bild, bara av att skriva det här. I slutscenen av avsnittet ”The constant” tidigare i år, när Desmond lyckades ringa Penny genom tid och rum och det därtill skedde på självaste julafton, grät jag kanske inte som ett litet barn, men jo, det kom tårar. Det var ett av mitt livs mer underliga ögonblick.

Och i lördags kväll, när jag låg i min soffa och såg säsongsavslutningen samtidigt som försommaren prunkade i världen utanför, hände det igen. De där två alltså. Om världen vore så vacker på riktigt.

Jag kan inte förklara det. Jag vet bara att det gör mig väldigt lycklig när det sker.

5 kommentarer

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.