Post Format

Tankevurpor kontra misstag

husetvidsjon.jpgJag ska skriva en recension av filmen Huset vid sjön i dag, som går upp på svenska biografer på fredag. I går kväll satt jag och funderade över den, och jämförde med mitt eget skrivande. Och nu sätter jag väl mig rejält på pottkanten när jag skriver det här, men jag anser att vikten av att en story håller ihop aldrig får underskattas och att man som åskådare/läsare aldrig ska behöva sitta och irritera sig under resans gång på att saker och ting inte hänger samman. Och på den punkten verkar den här filmens manusförfattare tyvärr inte hålla med mig.

Filmen hade vissa kvaliteter och jag tänker inte sticka under stol med att jag gillade att se Keanu Reeves och Sandra Bullock på samma bioduk igen – jag tycker Speed var en av de bästa filmerna inom actionsegmentet som 90-talet bjöd på – men jag blir ärligt talat smått förbannad på manusförfattare som högaktningsfullt struntar i att se till att berättelser går ihop, som tror att man ska köpa konceptet ändå.

Det är en handlingsmässigt oväntat komplicerad film som handlar om att korsa tiden och att kärleken kan övervinna det mesta om den är tillräckligt stark och så vidare, men själv kunde jag inte komma ifrån att jag bara satt och irriterade mig på de luckor som öppnades överallt. Jag hyste en tafatt förhoppning om att allt kanske skulle lösa sig till slut, kanske skulle säcken knytas ihop och bitarna falla på plats, men när så Hollywoodslutet kom som en inslagen present efter Kalle Anka på julafton så insåg jag att det struntade de högaktningsfullt i, för vi förväntades vara nöjda med att de får varandra, oavsett om spelplanen de satt upp gör det möjligt eller inte.

Okej, lång uppbyggnad för att få ur mig följande: Jag lovar och svär att jag aldrig under mitt framtida författarskap, hur komplicerade intriger jag än må spinna ihop, ska leverera en historia som inte går ihop. Jag tänker aldrig låta publicera en rad som faller på sin egen orimlighet. När sista meningen fått sin punkt ska allt ha fallit på plats, och läsaren ska kunna stänga pärmarna och högt skandera ”ja, han fick faktiskt ihop det till sist, jag trodde inte att det skulle gå men det gjorde det visst. Bravo!”

Eller nåt sånt.

Fast det är klart, jag kanske borde gardera mig lite och tillägga att misstag, de kan man ju få tillåtas göra. För jag har gjort sådana redan, jag har låtit dem tryckas till och med. Faktum är att den inbundna versionen av Dannyboy & kärleken innehåller en handlingsmässig miss, en blunder som rättats till i pocketupplagan. Ingen har dock påpekat den för mig, så förhoppningsvis måste man ha läst boken med lupp för att hitta den (och helst veta vad som ska hända längre fram i handlingen när man stöter på den illvilliga meningen också). Men den finns där. Och om någon upptäcker den lovar jag att sända en felfri pocket med posten kostnadsfritt.

Men tankevurporna i Huset vid sjön är inga misstag, de är byggda på ignorans och lathet. Därför tänker jag heller inte ge filmen mer än en tvåa i betyg.

5 kommentarer

  1. Jag som längtat efter denna film ända sen jag såg Ebert & Roeper tokhylla den. Nu blir jag sådär M. Night-skeptisk.

    Reply
  2. Alltså, jag köper lätt de ”vanliga” granny paradox-problemen som uppstår i den här typen av filmer, men Bullocks karaktär undviker hela filmen igenom att göra en sak som vilken annan människa som helst skulle ha gjort i hennes situation. Att hon inte gör det beror visserligen på att filmen skulle ta slut ungefär halvvägs om hon gjorde det, men det gör att jag tycker att filmen spelar med falska kort, för det finns ingen logik i att hon inte gör det.

    Reply
  3. En tvåa? Betyder det inte ”godkänt”? Din indignation över storyns lösa ändar antyder snarare en etta…

    Reply
  4. Mm, tja, nja, jag tycker nog den var värd en tvåa ändå. För som sagt, jag tyckte ändå att Reeves och Bullock var rätt fina. Men den dinglar på ravinens kant!

    Reply

Lämna ett svar till Daniel Åberg Avbryt svar

Markerade fält är obligatoriska *.