Post Format

Talstreck en kall natt i city

Jag vet inte riktigt varför jag skriver i presens. De flesta romaner utspelar sig i imperfekt. Kanske är det för att de flesta lever mer i nuet än jag gör, jag måste kompensera i mitt skrivande.

När jag skrev Dannyboy var det aldrig något jag funderade över, åtminstone inte som jag minns det. Jag antar att jag ville ha en nu-känsla, en känsla av att romanens dygn utspelar sig precis när man läser orden på sidan. Men även delarna av boken som utspelar sig i huvudpersonens förflutna är skrivna i presens, inte ens i dåtiden finns således det förflutna. De gick ingenstans i boken, de log aldrig, de tänkte aldrig aldrig. Däremot går och ler och tänker de mest hela tiden (de ler exakt 34 gånger om sökfunktionen i Word talar sanning). Och höjer sina glas till munnen och tar en klunk. Tömmer sina drinkar. Slår bort sina blickar. Rodnar.

I den nya boken finns inte behovet av nu-känsla på samma sätt. Tidsrymden boken ska utspela sig i är mycket större, hur stor vet jag inte ännu men åtminstone månader, kanske ett halvår eller ännu mer. Men presensformen hänger kvar.

Kanske är det för att jag är skolad journalistiskt. Där utspelar sig oftast allt i nuet. En sak jag fick förklarad för mig troligen var ett journalistiskt arv var mitt användande av pratminus i dialog. Eller talstreck som det heter i den civila världen. Jag var övertygad om att alla gjorde använde det men min redaktör hävdade motsatsen och när jag kollade efter i mina bokhyllor såg jag att hon hade rätt, de flesta använder faktiskt citattecken.

Jag försökte gå över till det när jag skrev på den första versionen av bok nummer två. Kanske var det mitt dåliga samvete som gjorde sig påmint – när Forum hade sin höstfest 2005 lyckades mitt användande av talstreck i Dannyboy starta en diskussion som till sist blev så hetlevrad att en översättare som var på festen blev utkastad, om mitt minne inte överdrivit händelsen – en möjlighet jag inte förnekar finns. Jag minns inte vad som hände riktigt för jag hade druckit en hel del vin och jag hade själv lämnat diskussionen långt tidigare men av någon anledning växte argumentationen till något annat och till sist rann bägaren över. Oh well. Kanske var citatförsöket mitt sätt att säga förlåt. För jag minns det som en kall natt och city är en ogästvänlig plats vid den tiden på dygnet.

I vilket fall som helst gick det inget vidare. Jag kände mig aldrig bekväm med citattecknen, jag kunde aldrig lära mig på vilken sida skiljetecken skulle hamna i olika lägen utan att stanna till och tänka efter vilket gjorde att rytmen försvann. Dessutom fungerade det inte bra med min numera patenterade teknik att avsluta meningar i tomma intet, det såg synnerligen osnyggt ut att hugga av ett citat men ändå tvingas avsluta det med en fnutt, om ni förstår vad jag menar. Så jag gav upp. Så även i nästa bok kommer ni att få stå ut med mina talstreck som ju ändå inte är så ovanliga men kanske lite lite. Bara så att ni vet.

PS. Min pappa fyller år i dag. Grattis grattis! DS.

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.