Krönika: Ett rop från provinsen i August-debatten

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 8 december.

——

Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.

Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.

Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!

De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.

Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.

Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!

Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.

Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.

Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.

Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”

Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!

Fin understreckare om ljudbokens historiska koppling

Det grämer mig lite att jag hade missat litteraturforskaren Alexandra Borgs fina understreckare i Svenska Dagbladet i lördags kallad Ljudboken tar litteraturen tillbaka till dess ursprung, som delvis handlar om det jag skrev om i min debattext som DN publicerade i går tisdag. Flera av sakerna hon tar upp är desamma, även om hon med sin forskning som bas – och det större utrymme som understreckarna erbjuder – går betydligt djupare än jag gjorde (och ens skulle ha kunnat, hon besitter betydligt större akademisk kunskap i ämnet än jag gör).

Fast på ett sätt är jag ändå glad att jag upptäckte hennes text först i går, för hade jag sett den redan helgen som gick, hade jag också gått omkring och svurit över att min egen text genom att den ännu låg opublicerad hos DN förlorade en del av sin fräschör.

Nåja. Och en del av sakerna hon nämner är faktiskt sådant som jag var inne på när jag intervjuades till DN-reportaget om ljudböcker för några veckor sedan (ett reportage som Alexandra Borg också var intervjuad i), som det här med att det knappast är en ny företeelse att lyssna på litteratur, utan snarare så att det som i dag framhävs som den sanna litteraturupplevelsen – den tysta, koncentrerade läsningen – är ett relativt nytt påfund.

Virusrelaterat i media

Jag medverkar med ett par citat i en artikel om ljudbokens framfart som Svenska Dagbladet publicerade på nätet i dag. Tillbaka till lägerelden – lyssna är det nya läsa är rubriken, och jag pratar kort om de skillnader som finns mellan Virus och det jag skrivit tidigare, och på vilket sätt min publik förändrats och blivit större i och med det här mastodontprojektet.

Samtidigt har ju ljudboken gått och blivit fysisk bok, något Sydsvenskan uppmärksammade i en liten kommenterande text häromdagen. Maria G Francke skriver:

Det är en intressant baklängesproduktion, att först erbjuda en ljudbok och låta intresset avgöra vad som därefter trycks på papper. Då når man i slutänden dessutom läsare och inte enbart lyssnare – träffbilden är alltså bredare. Det som ursprungligen var en idé hämtad från 1800-talet har nu utvecklats till kanske inte framtidens utgivning, men i alla fall en variant som kan existera bland andra varianter.

Själv har jag skam att säga det ännu inte sett den fysiska boken i verkligheten, när min förläggare i slutet på förra veckan väl kom ihåg att hon skulle skicka några exemplar till mig hade pressavdelningen redan sänt ut allt som fanns på kontoret till media och bloggare. Och Kiruna har jag ännu inte besökt sedan hemkomsten från New York, så om den finns till försäljning där någonstans vet jag ännu inte.

Kort om Daniel Sandströms hopp från SvD till Bonniers

Ojdå! Svenska Dagbladet blir av med ännu en kulturchef – Daniel Sandström lämnar jobbet efter ett år och går till Albert Bonniers Förlag där han blir förläggare och litterär chef. Visserligen verkar han genuint ledsen för att han inte stannar och säger sig gå till ett jobb han inte ens skulle ha nobbat om han varit USA:s president – men ändå, han är den fjärde kulturchefen att säga upp sig från Svenska Dagbladet sedan 2010, oavsett bakomliggande orsaker är det inte siffror som signalerar stabilitet.

Dessutom kom beskedet så sent som förra veckan att mångåriga medarbetaren Lina Kalmteg slutar som tidningens litteraturredaktör, en post hon innehaft sedan 2011. Om inte hon redan hade gått hade jag nog tippat henne som efterträdare till Sandström.

Okej, nog med personalpolitik gällande Svenska Dagbladet, jag är inte tillräckligt insatt för att ägna mig åt fria spekulationer. Men att vara litterär chef för Albert Bonniers förlag är alltså vassare än att sitta som USA:s president? Nog för att jag kan tänka mig att det är betydligt lugnare på förlagets kontor på Sveavägen än i Ovala rummet i Vita huset, men med tanke på att det de senaste åren inte varit helt stabilt på Bonniers heller med avhopp från förlagschefer, stjärnförläggare och författare, så kanske det inte blir en fullt så harmonisk framtid som Daniel Sandström ser framför sig.

En lånemarknad är också en marknad

Svenska Dagbladet har en intressant artikel om e-bokens ställning i dag, där de listar ett antal skäl till varför e-boken fortfarande står och stampar i Sverige i frågan gällande försäljning. Alla skälen är relevanta, men jag tycker att artikeln tappar bort sig från rubrikens Därför är svenska e-böcker svårsålda när den efter ett tag börjar påstå att det inte finns någon e-boksmarknad i Sverige bara för att vi inte köper böckerna. Nej, men vi lånar ju allt fler på biblioteken? Alltså finns en ökande lånemarknad. Räknas inte det som en riktig marknad?

Alltså, jag är inte dummare än att jag förstår deras tanke, men jag tycker korten blandas ihop lite olyckligt. Inte heller är jag dummare än att jag så klart förstår att det här ses som ett problem från förlagens sida – de tjänar mer pengar på att sälja böcker än på att låna ut dem – men det innebär fortfarande inte att det inte finns någon växande svensk e-boksmarknad, utan ”bara” att den växer på ett sätt som gör den mindre kommersiellt gynnsam.

Och det här att det inte verkar som att läsplatteförsäljningen kommer att ta någon egentlig fart i årets julhandel heller – jag fortsätter hävda med en dåres envishet att det inte är den dedikerade läsplattan som kommer att få e-boken att slå igenom brett i Sverige, utan att det är surfplattan som är nyckeln. Sverige är för litet för att det ska gå att utveckla en riktigt bra läsplatta med en riktigt bra integrerad butik – Adlibris och Bokus har helt enkelt inte Amazons muskler för att kunna bygga upp en tillräckligt bra infrastruktur – men det går att få ihop det bakvägen, genom att bygga bra appar och innehåll för i första hand surfplattor och i andra hand smartphones, som till skillnad från läsplattor redan finns i miljonupplagor i Sverige.

Att e-boken får ta en alternativ väg framåt jämfört med den anglosaxiska marknaden leder kanske till en långsammare tillväxt, men jag är tror att det är den enda möjliga vägen framåt för marknader på små språkområden. Den som på allvar lyckas knäcka den nöten i Sverige kommer att ha en stor fördel. Dito kändes som ett steg åt rätt håll, men efter fjolhöstens lansering känns det som att plattformen har stått still i utvecklingen. Är det inte dags för nästa språng, Bokus/Dito?

Ja, eller så kliver Amazon in även här och snor åt sig hela skiten. Men jag har en känsla av att det inte blir så enkelt för dem att göra det som en del verkar tro, Apples iTunes har exempelvis aldrig lyckats skaffa sig samma dominerande position för digital musikförsäljning i små länder som de har i USA. Och då är ändå musik mycket enklare att sälja globalt än litteratur, som i mycket större utsträckning har unika nationella marknader och förlitar sig på översättningar av internationella storsäljare.

E-bokens framtid i Sverige är ljus. Men hur ljuset ska se ut är fortfarande höljt i dunkel.

Eh. Ja, ni förstår nog hur jag menar.