Läste Björn af Kleens text i Expressen om Rönnells i Stockholm i går, och tyckte att det var sorgligt att det anrika (höll på att skriva antika) antikvariatet/bokhandeln hotas av nedläggning. Läser så nu på morgonen Rasmus Fleischers text i samma ämne och knyter återigen näven. Denna institution måste räddas! Det var ju så trevligt att ha den i sitt grannskap, ett kulturellt andningshål på väg hem från mammons glupande käftar kring Stureplan när vi bodde ett par kvarter längre bort under Tages första levnadsår. Att detta andningshål nu hotas av samtidens ack så tröttsamma kommersiella intressen är ju förjävligt.
Sedan kommer jag på mig själv. Jag är ju bara en sådan där hopplös person, dessa institutioners sämste vän. Visst, jag har bevistat Rönnells kvällsarrangemang i form av releasefester ganska många gånger, det vill säga druckit två-tre plastmuggar gratisvin och (eventuellt) köpt ett exemplar av releasekalasarens alster, men i övrigt? Hur många böcker har jag genom åren köpt på Rönnells som gynnar Rönnells själva? Försvinnande få. Vi gick rätt ofta in där, och Johanna handlade nog en del, men jag? Nej, tyvärr, kan knappt komma på en enda gång.
Fastighetsbolaget som nu vill höja Rönnells tidigare subventionerade hyra tycker inte längre att det räcker att antikvariatet ger en bra image till kvarteret, ett uttalande som det som kulturvän är lätt att fnysa åt och förakta.
Men mitt eget agerande, är det egentligen så annorlunda? Jag har ju också i princip enbart låtit Rönnells agera ögontjänare.
Missförstå mig nu inte – jag tycker verkligen att det vore djupt sorgligt om denna institution tvingades lägga ner eller flytta. Men jag är rädd att med vänner som mig behöver inte Rönnells några fiender.
