resa-arkiv - Sida 3 av 9

Huvudstaden

Jag är i Stockholm nu. Tog bilen vid åtta i morse, körde in till Kiruna och hann förbi simhallen för en halvtimmes motion innan jag åkte ut till flygplatsen, flög till Arlanda och därefter pendeltåget mot Södermalm, från vilket detta inlägg skrivs på mobilen. Upplands Väsby utanför fönstret i detta nu och Veronica Maggio i lurarna för Stockholmskänslans skull.

Egentid i dagarna två, som ska spenderas i allra möjligaste mån till caféskrivande av inget annat alls än romanen, jag har jobbat undan allt innestående och vägrat åta mig något nytt före nästa vecka.

Målet är att skriva 15 000 tecken. Började starkt på planet, hann få ner lite drygt en tiondel av den tänkta totalen hjälpt av möjligheten att numera även ha ipaden igång vid start och landning.

När jag hastade mot pendeln passerade jag en pappa med ett barn i Ejdas ålder i famnen vid bagagebandet, barnet ville ner, fram till bandet, upp på bandet och det värkte så hårt i bröstet av akut saknad att jag snubblade till.

Trots att jag pussade hennes kind hej då bara fyra timmar tidigare. Trots att jag kommer att pussa den hej om bara 51 timmar. Trots att jag vet att den där situationen, att försöka vänta tålmodigt med ett sprattlande barn i famnen som med allt större frenesi och ilska använder varje knep som finns i boken för att lyckas komma bort från förälderns fångenskap, i regel är olidlig.

Karlberg nästa. Dags att börja njuta av stadens ankomst.

16 nya steg för mänskligheten

Redan innan vi kom dit hade Johanna bestämt det – i Key West skulle Ejda lära sig gå. Oavsett framtid kommer hon i alla fall alltid att ha det, att hon lärde sig gå i Key West, löd resonemanget.

Fint nog gick allt enligt plan. Redan en vecka tidigare hade hon lyckats vingla fram två eller i bästa fall tre steg ett par gånger innan hon abrupt satt sig ner och pinnat vidare på alla fyra, men redan på förmiddagen andra dagen i Key West tog hon sju-åtta steg – dessutom vid mer än ett tillfälle – vilket vi tyckte var att gå.

Värre var dock att få detta skildrat på film. Det blev som ett stående skämt under Key West-veckan, så fort jag slog igång inspelningen och beordrade gång satte hon sig utan undantag ned efter två, maximalt tre steg. Jag har ett tjugotal sådana inspelningar i min iPhone, hade jag haft gott om tid skulle jag ha kunnat göra ett dratta i ändan-klipp med pålagda burkskratt.

Så ni får tro mig när jag säger det – Ejda gick i Key West. Däremot har jag inga andra bevis än mitt, och mina medresenärers, goda ord.

Men när vi kom åter till Fort Lauderdale däremot, då passade det tydligen. I går besökte vi det smått fantastiska Young at Art Museum, där Tage efter fyra fullmatade timmar grät stora Lille Skutt-tårar när vi skulle gå hem eftersom han tyckt dagen varit så rolig. Och Ejda, även hon var så exalterad att hon glömde bort att vägra gå framför rullande kamera. Så utan vidare dröjsmål, här följer filmbeviset:

Att det sedan visade sig bli 16 steg, exakt samma antal som i Tages nu tre år gamla kolla jag kan gå-film, tar jag som ett tecken.

Hemma hos Hemingway

Vi besökte Hemingways hus i går, mycket inspirerande. Konstigt nog var tanken som slog mig när jag såg skrivarlyan på övervåningen i gästhuset att den såg ut som en underdimensionerad variant av det rum Jan Guillou använder för sitt skrivande, om ni sett bilder på det. De 16 katter Hemingway omgav sig med hade i dag vuxit till 45, och till ytan var gården den näst största på hela Key West. Hemingways andra hustru Pauline, som var den som köpte huset, kom från en rik familj.

”Rolig” trivia: Huset kostade 8000 dollar när de införskaffade det, men den swimmingpool som hustrun lät bygga åt maken på gården när hon (helt korrekt) misstänkte att han var på väg att lämna henne för en ny kvinna, kostade 20000 att installera.

Den dynamiska duon

På tisdagen var vi vid en fin men stenig strand och brände oss en smula. Ejda vägrade dessutom sova vilket resulterade i ett par rejäla ”humörsvängningar” bland de inblandade.

Men mellan dessa sammanbrott hade vi det väldigt fint, Pejdo och jag.

South Beach

Efter ett par dagar i Fort Lauderdale har vi nu tagit oss vidare till Miami Beach, mer specifikt South Beach, där vi ska bo i dagarna fyra innan vi tar en Greyhoundbuss ner till Key West, där vi ska spendera en vecka i ett litet hus jag (förhoppningsvis) lyckades boka i går efter sju sorger och åtta snurriga turer i en bokningsrutin som 1980-talet ringde och ville ha tillbaka.

Jag har faktiskt varit i Fort Lauderdale en gång tidigare, en sista minuten-charter med min dåvarande flickvän min första sommar i Uppsala. Jag kände igen några platser, tror att vi bland annat gick förbi råtthålet till hotell vi bodde på, nu var det dock övergivet eller genomgick en mycket genomgående renovering. Fort Lauderdales turism kändes överlag en smula på dekis.

Miami Beach däremot sprudlar av folkliv. I går gassade solen, men i morse vräkte regnet ner när jag och Johan tog en joggingtur längs strandpromenaden (ute före halv sju!), men det verkar ha lättat nu.

Bäst hittills enligt barnen: Kokosnötterna rakt över gatan från vårt hotell.

The sunshine state

Efter i princip två nätter utan vettig sömn reste vi i går eftermiddag på semester.

Tio komma fem timmar flygplan till Fort Lauderdale med Norwegians ofta feldrabbade Dreamliner, denna tripp dock endast tjugo minuter sen till målet. Därefter nästan två timmars köande för att ta sig igenom rigida och synnerligen ineffektiva amerikanska säkerhets- och tullkontroller, innan vår väntande van för fyra vuxna och fyra barn (vi reser med Johannas systers familj) kunde ta oss till vårt mål. Strax före elva på kvällen lokal tid, fem på morgonen i Sverige, var vi framme.

Fortfarande hade jag då inte sovit – är totalt värdelös när det kommer till flygplanssovning – och hade i princip burit eller haft Ejda i famnen nonstop i sexton timmar. Jag var så att säga lite mosig. Sänggående kändes som en bra grej.

Entré jetlag. Efter tre timmars extremt dålig sömn av den unga damen i fråga där hon vaknat och högljutt krävt uppstigning i parti och minut, sitter hon och jag nu på golvet i vardagsrummet sedan en dryg timme och … tja, är. Klockan är fyra på morgonen lokal tid, hon har sysselsatt sig med att tömma en av väskorna på dess innehåll (mycket effektiv och tålmodig när det gäller sådant, min dotter), och jag skriver detta samtidigt som jag försöker förmå henne att hålla så låg profil som möjligt för att undvika att hennes storebror ska vakna i rummet bredvid också. För då blir det gryningsmayhem kan jag lova.

Nej, jag menar egentligen inte att klaga. Ejda är den charmigaste lilla tiomånadersperson jag vet och jag älskar henne så att det gör ont bara jag ser på henne. Det utlovas dessutom sol och cirka 25 grader i dag.

Men jag skulle vilja sova ikapp en smula inom kort, okej?

Detaljer

Det här att ha två hem. Eller åtminstone 1,5 – i ärlighetens namn har Stockholm hamnat på sparlåga det senaste året.

Men hur som helst. Nu är vi här, mellanlandning i dagarna två inför USA-semester, och jag finner mig förundras över de små detaljerna. Jag öppnar ett linneskåp, tar fram lakan och örngott, och snurras genast in i nostalgins torktumlare bara av vetskapen att fanimig, det här är ju våra prylar, mina sängkläder, hyllor jag själv bestämt ordningen på en gång men som i Vittangitillvaron helt fallit bort från sinnet. De ligger ju bara här och väntar på att vi ska ta hand om dem.

Sådana där små saker. Som förmår rubba en helt. Åh vad jag gillar det.

Bryssel tur och retur

Jag känner mig alltid så lockad av närheten till allt när jag är i Bryssel. En timme till Paris med tåget, en och en halv till London, drygt två till Amsterdam. En behaglig känsla av att alla alternativ står öppna, att vara mitt i Europa, ta aktiv del i det i stället för att skvalpa runt i periferin.

Sedan gillar jag verkligen Bryssel också, det här var mitt tredje besök under de två år min vän Jocke jobbat här. Promenadavstånd överallt, mysiga kvarter med restauranger i varje gathörn, en allmän småstads- eller åtminstone närhetskänsla. Ja, åtminstone i de delar vi rör oss, Jocke bor i kvarteren kring Chatelain i stadsdelen Ixelles om jag förstått geografin rätt.

Det hade jag dock inte i fredags kväll när jag anlände. Styv i korken efter mina två tidigare besök proklamerade jag sturskt att vi skulle mötas hemma hos Jocke, jag skulle promenera dit från stationen, inga problem. Vad jag missat var att jag de tidigare gångerna stigit av vid Bryssel södra och inte Centralstationen, med resultatet att jag irrade omkring ett bra tag i närkvarteren och utan framgång försökte finna de landmärken jag visste borde finnas där och tänkte orientera mig efter. Och eftersom min mobil till en början vägrade ge mig något mer än gsm-mottagning kunde jag heller inte använda nätet och Google maps, så det tog sin runda stund innan jag började gå i rätt riktning.

Det är för övrigt mitt enda klagomål mot Halebop som operatör. Oslagbart låga priser sett till vad man får (plus tryggheten i att det är Telias nät vilket är något av ett måste i Kiruna/Vittangi-trakten), men hittills 100 procent strul vid utlandsresor, varje gång har jag tvingats gå in och ändra i APN-inställningarna manuellt för att det ska fungera. Och eftersom jag så klart inte kommer ihåg det här före resan utan först på plats, måste jag på något sätt börja med att skaffa en annan uppkoppling så att jag kan surfa in på Halebops supportsidor för att se vad det ska stå. Att Halebop därtill på ett ställe i supporten anger det felaktiga APNet halebop.halebop.se i stället för det korrekta halebop.telia.se, gör inte saken bättre.

Nåväl. Efter en oerhört stinn pannkaks- och milkshakesbrunch på en mycket amerikansk diner och en promenad ner till den stora dagliga marknaden vid Louise har jag begett mig åter ut till flygplatsen där jag nu sippar en kaffe på Starbucks. Jag omfamnar verkligen det belgiska.

Flyg till Bromma vid fem, därefter ska jag förhoppningsvis kommunalt men mer troligt tyvärr medelst taxi försöka ta mig till Arlanda för att hinna med kvällsflyget till Kiruna. Det har tydligen kommit en del snö under helgen, så det blir väl till att skotta fram bilen på långtidsparkeringen före avfärd.

Tar vara på tiden

Saker jag hunnit med sedan jag anlände till Stockholm strax efter 06.30 i morse:

Promenera genom den högsommargnistrande staden till Södermalm och Helgalunden. Det var ljuvligt stillsamt och tyst. Stockholm är som bäst när det är nästan folktomt.

Äta frukost på ett morgonpiggt café på Hornsgatan och skriva lite på romanen. Fick även agera tolk mellan ett amerikanskt turistpar och caféägaren. De var på jakt efter decaf coffee. De gick bet.

Åka tunnelbana till Skärholmen, gå till Ikea vid Kungens Kurva, handla två förpackningar golvtrall som jag ska ta med upp till Vittangi (köpte för lite i Haparanda förra helgen), gå tillbaka till Skärholmen och hinna innanför spärrarna innan tiden på sms-biljetten gått ut. Hade till och med tio minuter till godo.

Inventera sladd- och kontaktförrådet till våra datorer när det gäller bildskärmskopplingar. Vi har löjligt många adaptrar och nu ska en del av beståndet med norrut, de behövs till filmrummet jag bygger i källaren. Trallen ska in i samma rum för övrigt.

Springa sex kilometer runt Årstaviken. Kanske inte den smartaste dagen att göra det på i och med termometern närmar sig 30-strecket, men jag har inte sprungit i Sommarstockholm en enda gång i år, och skulle det ske någon gång så var det i dag. Bara att bita ihop. Eftersvettades i 45 minuter innan det var någon poäng med att gå och duscha. Passade på att kolla lite mer på sladdbeståndet medan jag väntade.

Gå till Södra station och hoppa på pendeltåget mot Uppsala, där jag först ska ha ett möte på eftermiddagen inne i stan och sedan åka ut till min vän Petras 40-årsfest i Sunnersta.

Skriva det här blogginlägget på mobilen under resans gång och posta det strax före Rotebro.

Nummer ett kontra nummer två

Vi är åter från Finland, anlände med Viking Line i går morse. Muminvärlden behandlade oss ypperligt, en förtjusande och befriande anspråkslös temapark jag gärna åker till fler gånger. Nådendal var därtill vackert, en plats jag någon gång skulle kunna tänka mig att resa till på en barnledig helg. Nu blev allt väldigt barnstyrt, eller rättare sagt Tagestyrt, det var hans behov och önskemål som kom både på första och andra plats.

Ejda är nu tre och en halv månad. Hon har utvecklats till en bebis med stark personlighet, mycket mer livlig och bestämd än vad Tage var vid samma ålder, hon sprudlar av känslor och är både gladare och argare än vad Tage var. Han var ett enkelt spädbarn att hantera, godmodig nästan för jämnan, skrek sällan, protesterade endast i undantagsfall och visade överlag inte särskilt mycket känslor, fjärran den prunkande treåring han är i dag med så mycket kärlek, synpunkter och åsikter i sin kropp att han ibland inte kan hantera den.

Ejda är annorlunda, när jag ler mot henne och får ögonkontakt spricker hennes ansikte upp i ett hjärtevärmande leende som ofta övergår i ett litet glädjetjut, armarna börjar flaxa och hon rister till av lycka, hela kroppen sprattlar till. Men hon visar också rädsla och ilska mycket tydligare, hon blir skraj av höga oväntade ljud, underläppen börjar darra och följs av ett ledset gråt som ljudmässigt har mycket lite att göra med de läten hon ger ifrån sig när hon blir arg. Hon blir vansinnigt ilsken emellanåt, särskilt när hon inte får mat tillräckligt snabbt eller när vi lämnat henne på babygymsmattan för länge.

På något sätt känner jag att jag har kommit Ejda som tremånadersbebis närmare än vad jag gjorde med Tage vid samma ålder. Henne har jag varit hemma med hela tiden, jag har spenderat mer tid med henne ensam än vad Johanna har gjort. Med Tage var det tvärtom, jag jobbade mellan det att han var två och fyra månader, var borta hela dagarna, påbörjade min långa föräldraledighet först därefter, fick börja bygga relationen med honom på allvar först då, och säkert är det en viktig orsak till att Johanna för honom alltid är nummer ett (eller ja, nummer två, hans mommo är nummer ett). Det ska bli spännande att se vad som händer med Ejda, om de här månaderna påverkar hennes relation till oss även på sikt eller om det helt enkelt bara är så att Johanna är bättre på att vara favoritföräldern och kommer att bli så även för henne.

Så nära men ändå så fjärran

Tage ville se filmer och bilder från sin ungdom i går. Vi gick in i arkivet på de olika bildtjänsterna – åh vad jag måste se till att få ordning på det senaste årets skörd – och nostalgivärken slog till som ett knytnävsslag i bröstet. Jösses vad jag saknar Berlin ibland. Och jistanes vad liten han var när vi bodde där. Och jehudamej vad lik han är Ejda vid samma tid.

Till sist var vi tvungna att rota fram 2010 års retrospektivfilm. Minnena!

Här och där

Inte sällan under den här helgen har jag fått frågan Men saknar du inte Stockholm?

Jag saknar Stockholm när jag är i Stockholm, har jag svarat. Först när jag befinner mig här inser jag att jo, jag saknar Stockholm ibland, det är en bra plats där jag har levt en stor del av mitt liv vilket har satt djupa spår. Stockholm är för mig hemma mer än någon annan plats jag har bott på.

Tidigare i kväll, när jag lämnat av en gungstol som jag hade med i bilen ner från Vittangi hos Johannas syster vid Thorildsplan, kände jag saknaden efter Stockholm närmast som en fysisk käftsmäll när jag på tillbakavägen körde upp på Västerbron och såg hur kvällssolen fick staden att gnistra i den varma försommarkvällen. I den stunden ville jag aldrig åka härifrån igen.

Men saknaden försvinner snabbt när jag inte är här. I Vittangi tänker jag sällan på det, där trivs jag lika bra, kanske till och med bättre på vissa sätt, även om trivseln är av en annan sort.

I morgon bitti rullar jag uppåt igen, strax före klockan sex ringer klockan. Tack för den här gången Stockholm, du visade dig från en bra sida.